Archive for the Mänsklighet Category

15 sätt att förbli olycklig

Posted in Mänsklighet on 01 maj 2013 by icole8

gå mor ljuset

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig.
2. Skyll din olycka på andra.
3. Använda ”om bara” så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.
4. Jämför det du har med andra.
5. Var alltid allvarlig.
6. Försök alltid göra alla till lags.
7. Säg aldrig nej.
8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.
9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.
10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda genast.
11. Om någon kritiserar dig, förstora det.
12. Behåll alla känslorna på insidan.
13. Förändras aldrig.
14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.
15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.

Texten är hämtat ur ”Det är aldrig kört! Samlingsvolym”, av Kristina Reftel

Annonser

Dom vi möter

Posted in Kärlek, Mänsklighet on 22 april 2013 by icole8

Alla människor vi möter har korsat vår väg av en anledning.

Vissa för att ge oss de prövningar vi ska hantera,
de läxor vi ska lära oss.

Några har ett budskap som vi behöver för den fortsatta
livsvandringen.

En del är vägvisare, de har sin uppgift att ge en vink
om vart resan ska gå, vilken väg vi ska ta.

Till sist en eller två, i alla fall ytterst få, är de
vi möter som ger oss den villkorslösa kärleken och
och vänskapen.

De är dom vi ska vara extra rädda om, de är dom viktigaste.

1226432863

Själens hunger

Posted in Mänsklighet on 11 november 2012 by icole8

Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna något slags känsla.

Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Människor jag möter

Posted in Mänsklighet on 09 november 2012 by icole8

Slumpen säger många. Nädu svarar jag. Ingen slump.

De människor jag möter korsar min väg av en anledning, kanske även de som sätter krokben så jag slår mig …

Men ibland förstår jag inte varför jag ideligen möter vissa som bara går förbi, tittar kallt i mina ögon och rör inte en min.

Det är särskilt en man jag funderar över. Han liknar en lappgubbe eller en fårad sjöman, väderbiten och ser allt annat än glad ut.

Dricker ur en ölburk, ofta kastar han den på samma ställe, till vänster vid en vägbom. Det tar alltså slut ungefär där, varje dag. Ölet.

Så min slutledningsförmåga är att han går en runda på samma sätt varje dag. Systembolaget, sprätter första burken och börjar gå rundan där jag möter honom.

Han kanske hinner öppna fler än en burk innan jag möter honom så det ligger en eller två andra burkar slängda på samma sätt, lite diskret en bit in från gångvägen.

Varför ska jag bry min hjärna om denne man som enbart ger mig rysningar … är han en ovanligt elak man eller en alkoholiserad man eller både ock? Kanske ingetdera.

Först trodde jag att han var hemlös. Men såg att hans gula jacka, som varit svartfläckig baktill, en dag var rentvättad. Således tillgång till tvättmaskin och troligen inte hemlös.

En annan dag bar han en grön, tjockare jacka, handskar och varmare skor. Så var han alltså inte helt hjälplös, han har tillgång till varmare kläder. Och någonstans att förvara dom.

Lekte med tanken att vända om och gå efter honom för att se vart han tar vägen. Men eftersom jag har 5 hundar så är jag inte svår att missa så det fick bero…

Kanske säga Hej! lite hurtigt en dag, vi möts ju nästan dagligen men samtidigt vågar jag inte med tanke på vad det kan leda till. Han blänger så surt på hundarna också, ingen snäll person alls. Tror jag …

Tänk om jag har helt fel?

Kanske han är änkling och går rundan med djup sorg i sitt bröst och tröstar sig med öl?

Kanske han är sjuk och ingen bot finns så han sköljer ner bedrövelsen med öl?

Idag mötte jag inte honom och nu funderar jag var han är … fast jag samtidigt är lättad att jag sluppit möta de iskalla ögonen.

Så eftersom det inte är någon slump vilka människor man möter ringer det forfarande i öronen … vad har denne man för budskap till mig?

Kanske just att få något att undra över, skriva om… får se imorgon om jag möter honom, kanske jag säger Hej …

Se det goda och vackra hos människor

Posted in Mänsklighet, Om mig on 17 oktober 2012 by icole8

Det skrev jag för en tid sedan att jag hädanefter skulle göra.

Igår sattes jag på prov. Hade tid för däckbyte och kom i god tid, fick köra in bilen 10 minuter före och strax därefter kliver en äldre herre in med en min som han svalt något riktigt surt och beskt.

Han vandrade runt bland däcken, hans uppsyn var densamma. Grabben som la om mina däck hade fullt upp och med hörselskydd på dessutom, så där fick han inget napp.

Jag känner igen den här karaktären. Liksom en jakthund försöker de nosa upp ett spår … inte av hare eller räv, utan något att klaga på och få vräka ur sig sitt illamående som tär på dom av någon anledning.

Allt eftersom blev hans vankande mer idogt och han kastar sitt suröga på mig och min bil … men jag har tränat förr med dessa ”jägare” så jag ser honom inte utan använder ”the dolphin smile” … mycket effektivt för att de ska tappa jaktlusten.

Den minen är mycket effektiv även i andra sammanhang, får återkomma.

Så blev min bil nersänkt i golvnivå, jag frågar om jag ska köra ut den innan jag betalar men fick svaret att det behövde jag inte, tiden skulle räcka till.

Med en lapp i handen gick jag genom glasdörren där det ska betalas, och alltid luktar kaffe, fick vänta en stund, ytterligare en liten stund då någon springer in och vill ha ett besked och så precis kl 14.00 säkert på sekunden brakar den sure jägaren in genom dörren och vrålar: ska du inte köra ut bilen, du är väl klar, stå här och snacka skit!

Min reaktion var oväntad.

Eftersom det bästa man kan göra för att ”ge igen” är att uppträda precis tvärtom, leende och helst med en klapp på axeln säga självklart, genast, förstår att du har bråttom (hade säkert tid kl 14.00 prick och där står min bil och hindrar en stackars pensionerad som säkert har så mycket att göra att han har tid att komma 20 min för utsatt tid och trampa runt bland däcken…

MEN så hör jag min egen röst, med styrka från jag vet inte var, oförskämt svara honom:

Hörrödudu nu lägger du av va´, jag är inte alls klar, och förresten frågade jag killarna om jag skulle köra ut bilen och dom sa nej…

Tro inte att han lyssnade, han hade ju fått upp drevet, nu skulle här skällas och gormas, det han väntat på hela tiden.

Ja men kör ut bilen nångång då, svarar han, stå där och prata en massa skit.

Jag fortsätter:

Nu lugnar du ner dig, fattar du det (gubbjävel tänkte jag) och ger honom Fingret.

De kan du ha själv du, svarar han.

Men om jag inte såg alldeles fel hade han ett annat ansiktsuttryck, möjligen att ena mungipan pekade något mer horisontellt. Han mådde en aning bättre

Ska jag klämma till med att visst fanns det något vackert hos honom ändå?

Men tror inte att jag hann titta på honom tillräckligt länge för att upptäcka det …

Hon skulle bara veta

Posted in Mänsklighet on 13 oktober 2012 by icole8

Två dagar i rad har jag blivit vittne till (lyssnat till) en av grannarnas samtal med sin son, han är troligen 9 år men lite osäker.

Mamman går med två hundar och gossen ett par steg framför. Hela tiden hör jag den stränga rösten som skäller och gormar, hotar och anklagar medan hundarna stretar på. Pojken tittar ner i marken och hon gör hån av hur han ser ut när han går.

Sonen försöker försvinna genom jordskorpan/asfalten och mamman bara höjer rösten. Vänd dig om när jag talar till dig! Ska man behandla sin mamma på det här viset!

Själv vill jag också helst sjunka genom jorden. Det känns mycket obehagligt i magtrakten och suger till i mellangärdet. Hur många fler är vittnet till detta?

Dom vandrar vidare med hundarna, jag hör hennes skarpa stämma.

Hon skulle bara veta…det kommer en dag när hon sitter där och tittar på telefonen som aldrig ringer (sonen), ensamma stunder när det blir så tydligt… att det kunde varit annorlunda, hon kunde gjort så mycket annorlunda.

Tiden går så fort, stunderna kommer inte tillbaka. Barnen är till låns…

När man kunde gett en kram, satt sig tillsammans med en bok, pratat förtroligt, förklarat, försökt att belysa det som är viktigt på ett snällt sätt.

Det går aldrig att sudda ut de gånger hon skällt ut honom, det kommer att ringa i öronen och finnas i magtrakten länge, länge…

Tid nog kommer det ikapp henne själv. Då är det för sent.

Alldeles för sent.

Visst dör man … aldrig

Posted in Aldrig ge upp, Mänsklighet on 19 september 2012 by icole8

Några funderar nog varför jag är så intresserad av det som händer när man dör, eller snarare därefter.

Kanhända för att jag upplevt döden (ja inte min egen såklart)  tidigt och aldrig kunnat acceptera att det bara är slut. Finito. Nersläckt och mörkt. Allt förgäves.

Nej det har jag aldrig kunnat tro på. Om något som har en sådan övermäktig intelligens att den kan skapa människor och allt annat levande kan det inte vara bara för att. Någon större mening måste finnas.

Så där börjar sökandet. Kanske efter själva Livet i första hand och meningen med det. Därefter Döden och meningen med den.

Och framförallt: Finns det någon definitiv Död?

Varför nöta på i det här eviga funderandet då? Varför inte leva livet här och nu? Fullt ut?

Många är så rädda för att dö att de inte förmår att leva. Så är det. Rädslan är det största hindret för oss människor, på många plan, i många sammanhang.

Jag tror inte jag kan.Törs inte. Vågar inte. Nej jag avstår nog. Stannar hemma. Går i gamla cirklar, måhända allt snävare.

Det är Rädslan med stor bokstav som står där och hånflinar.

Vad har det med Döden att göra? Jo den som är rädd för döden kan inte leva. Fullt ut.

Hörde någon säga: ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.”

Bra beskrivning. Varför gå varje dag och tänka på det som ovillkorligen ska komma en dag? Gäller oss alla, ingen nämnd och ingen glömd.

Släpp rädslan och lev. Enkelt?

Nej. Men om vi vet att Döden inte finns utan är bara ett annat stadium, en annan vibration, kanhända bättre än livet självt, då blir livet lättare att leva.

Ta ut svängarna, hoppa lite högre, våga mer. Aldrig vara rädd.

Så är det nog tänkt. Det vill jag gärna förmedla till andra om jag kan.

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången” … du vet.