Archive for the Mobergha Category

Mobergha Gestgifveri Del 10 slutet

Posted in Mobergha on 06 januari 2010 by icole8

Tornhusets ägare kom så tillbaka med sin bil efter nyåret och svängde in på gården. Det lyste i fönstren precis som hon lämnat det och gården var skottad med traktor. Skönt, då var det avklarat.

Hon plockade in väskan och kassar hon handlat i stan, stampade av sig snön på bron. Den var nysopad men det var inget hon hade bett om. Det fanns också gott om spår runt huset och tydligen hade någon försökt se in genom fönstren. Nu satt dom så pass högt så det försöket hade inte givit något resultat.

Hon kände sig modfälld över att det aldrig var lugnt runt hemmet och gick raka vägen till telefonen och ringde till macken.

”Ja hej, det är från Tornhuset. Vet du om det varit någon hit sista dagarna, från nyår och framåt?” Mackägaren tänkte efter och ”Jo, det var en man in här och frågade efter dig faktiskt. Jag sa som det var att jag inte visste nå´t”.

Hon bad om en beskrivning av mannen men ingenting var bekant. Bilen hade han inte tänkt på, det var mörkt ute också då.

Så ringde hon prästgården och fick numret till chaffis. Han hade ingen aning, själv hade han legat nerbäddad i influensan från att ha frusit på nyårsafton. Torild hade heller inget att komma med.

Alfred då. Han hade sett en bil köra förbi och sedan tillbaka igen ett par gånger. Det var en minibuss med något tryck på dörrarna, vad kunde han inte se. Han skulle ringa till några i byn och höra sig för.

Själv stökade hon på som vanligt. Ingen hade varit inne i huset i alla fall. Underlaget till boken hade hon skickat till ett förlag och det skulle nog ta sin tid innan hon fick något svar därifrån.

Vad skulle hon nu hitta på?

Efter mat och nyheter tog hon en promenad runt ägorna, med ficklampan för säkerhets skull. Det var gott om skoterspår och hon följde ett av dom, det korsades av ett annat och så var hon plötsligt långt ut i skogen. Lokalsinne hade hon så någon fara att inte hitta tillbaka hem fanns inte.

Efter någon timmes promenad uppfattade hon ett svagt ljus och fortsatte framåt, det var tydligen en skogskoja eller något som låg där framme. Flera av spåren verkade också gå ihop och samla sig i riktning däråt.

Hon smög sig fram och såg då några scotrar stå parkerade utanför. Det rök i skorstenen och fladdrande ljussken från fönstret syntes på snön. Hon stannade, lyssnade och kröp närmare. Ingenting rörde sig utanför kojan så hon fortsatte framåt.

Under det enda fönstret som fanns kurade hon ihop sig och försökte lyssna på samtalen därinne. Det pratades om jakt och om pengar, om han som skulle komma och vem som skulle frakta, var man skulle gömma och vem som skulle vara vakt….

Hon såg spår av slakt i snön och hörde så att det mullrade inne i skogen. Yttterligare en scoter på väg och hon skyndade sig att gömma sig under några nedhängande grenar bakom kojan. Det var snart helmörkt och hon syntes inte alls där hon satt.

Ytterligare ett par scotrar anlände och då såg hon två bekanta ansikten, de andra kände hon inte igen. De satte upp handen som ett hej och gick in i kojan.

Konfunderad satt hon kvar under grenarna men det började kännas kyligt och hon insåg att det bästa var att ge sig iväg hemåt. Just då börjar det slamra av stolar som flyttades och så åkte dörren upp.

Männen stannade i en grupp utanför och pratade, pekande och viftande med händerna. Hon kunde inte uppfatta vad samtalet handlade om. Så gav sig några av männen iväg och några stannade kvar. Hon avvaktade och kände hur snön smälte under henne och att det börjad kyla rejält runt ryggen.

Året var början av 1916

Pigan har under natten bestämt sig. Hon skulle i gryningen lämna gästgiveriet. Hon ägde inte mycket, det rymdes i en näverryggsäck som hon själv hade flätat. Lönen var nyligen utbetalad och de stackars ören hon hade till godo struntade hon i.

Men hon ville en sista gång gå runt uthuset och se var stigen kom från som var så vältrampad. Det var ingen tillfällighet att det blev den stigen hon skulle följa när hon gav sig iväg.

Tyst tryckte hon igen ytterdörren, småsprang genom vinternatten och vände sig om en gång för att vara säker. Säker på att inget fönster lyste, att ingen vaknat och upptäckt att hon var borta.

Ingen följde efter henne heller så hon stannade till och andades ut innan hon trevande fortsatte genom den mörka skogen.

När hon vant sig vid mörkret gick det bättre att se. Hon fick snö i kängskaften och det fastnade is och snö i kjolkanten, men hon märkte ingenting av det.

Hon kände sig glad och fri, fri från fruns elaka blickar och kommentarer, fri från det slitsamma arbetet på gästgiveriet. Barnet hon bar på skulle inte behöva födas i det huset i alla fall. Då var risken stor att frun skulle ta det och döda det.

Så hon kämpade på längs stigen. Efter några timmars pulsande i skogen kom pigan fram till en timrad stuga, troligen en sommarladugård som användes av byns bönder. Nu var det inga djur där men där fanns spår av människa och hon smög sig fram.

Det verkade inte finnas någon därinne, men för säkerhets skull hukade hon sig under fönstret och lyssnade. Tyst. Helt tyst. Hon gick fram och kände på dörren. Den var olåst… Och året var 1916

På macken var det lugnt nu för tiden. Samma vanliga snack, samma grabbar som samlades kring kaffebordet och som vanligt var mackägaren lite tystlåten och höll sig i bakgrunden.

En kväll kom hon in precis innan han skulle stänga, hon hade slut på mjölk och tog en tur ner för att köpa. Hon gjorde sig ingen brådska och klockan passerade stängningsdags. Mackägaren trampade lite oroligt, harklade sig och frågade: ”öh, vare nå´t mer?”

Hon snabbade på och tog ett paket hårt bröd och en ost som plåster på såren för att han fått vänta. Han tackade, släckte i butiken innan hon hunnit ut och när hon backade bilen och for såg hon en scoter runda hörnet och försvinna i mörkret mot skogen.

Bråttom hade han tydligen. Hon tittade på klockan, ringde till prästgården och frågade efter chaffis. ”Torild här, vad gäller det?” ”Nejdu, han åkte för en halvtimma sedan, skulle ut och ta rätt på ett vindfälle lät det som, i mörkret. Ja se karlar.”

Hon lade ihop detta till att nu var det möte igen vid skogskojan och hon ringde då till sin gode vän från Tyskland. Han hade tagit in på ett hotell i stan. Efter att hon informerat honom åkte hon hem, tittade på nyheterna och väntade.

Året var 1916

Pigan sov tungt i den lilla ladugården när dörren öppnades av den mörkhårige mannen. Han såg henne inte först men ropade till på tyska när han upptäckte byltet som låg i fårskinnet vid spisen. ”Was ist…”

Hon satte sig upp och höll sig för huvudet som om han tänkt slå henne. Och hon grät som hon inte gjort på lång tid, grät över sig själv och över allt hon sett och varit med om, grät över barnet hon bar på, grät av rädsla för den främmande mannen.

Han satte sig på huk och tog hennes händer, strök henne över håret och pratade lugnt till henne. Hon förstod inte orden men hon kände att det var ingen fara längre. Så la han henne ner i fällen, bredde en filt över och pratade tyska för sig själv. ”Mädchen, eine kleine mädchen…”

Hon somnade bort och vaknade när ljuset strömmade in genom fönstret och det sprakade en brasa i den öppna spisen. Han satt där och tittade på henne. Mörklockigt hår, bruna ögon och så vacker.

Hon tittade förläget på honom, han log och sträckte henne en mugg med varmt vatten. Hon tog emot den, tackade och såg hans vackra leende, de gnistrande vita tänderna.

Så blev de kvar några dagar där i skogen. Hon vilade och han kom och gick, hon visste inte vart men brydde sig inte heller. Ibland hade han bröd och smör med, ibland mjölk och ost, någon gång en bit kött att koka i grytan över elden.

Pigan fick sina kindrosor tillbaka och magen putade alltmer. Det var dags att fundera på vart hon skulle ta vägen. Föda barn i skogen med en främmande man som inte talade samma språk kändes inte tänkbart. Året var 1916

Snart stod flera bilar på gården, civilpoliser och vännen från Tyskland med sin egen bil. De samtalade en stund i köket, gjorde upp planer och så bar det av. De hade sina egna scotrar och det brummade till ordentligt när dom åkte men snart lade sig tystnanden, bara köksklockans tick-tack hördes.

Hon satt där och kände sig väldigt tom. Vad som nu skulle ske var inte hennes sak att bry sig om. Hon hade lett in polisen på rätt spår.

Tjuvjakt, knarkhandel och mord. Det var inte dåligt för den lilla byn. Det var detaljerna som fällt dom. Och såklart hennes sinne för detaljer…

Fotspåren i snön, däckmönstren, vedsäckarna på fel plats, telefonsamtalen från mobiler kända av polisen sedan tidigare, dödade hundar som hittats på en av slaktplatserna.

De hundar som fått upp spår som ledde till tjuvjägarnas skogskoja och som även kunnat leda fram till var knarket gömdes hade fått offra sina liv.

Hon kände sig stolt men ändå så innerligt tom och trött. Inte trodde hon att det här huset hade inrymt så mycket under år som gått. Och nu hade hon äntligen öppnat tornrummet och sett vad som gömdes där.

Plastpåsar med pulver, våg, små plastpåsar, böcker med adresser, telefonnummer, kanyler, madrass, ficklampor, vattenkokare, konserver…

Den underjordiska gången hade varit en ”kvart” för en azylsökande man som av misstag upptäckt knarkhandeln och blivit dödad. Det var ingen okänd mördare heller.

Mackägaren var i högsta grad inblandad. I hans lilla etta ovanpå macken togs varorna emot, han fraktade dom sedan till sin bostad 2 mil därifrån. Dit var det ingen som sökte sig frivilligt. Långt utanför all bebyggelse på en knagglig väg.

I hans etta ovanpå macken lät han lampan lysa och TV:n stå på, folk skulle tro att han var där…bilen stod ju faktiskt parkerad utanför också.

Den väg som slutade 2 mil ut i obygden övergick i en skogsbilväg och så småningom passerade den skogskojan. Den ”knarkrundan” och så ner till Tornhuset med ingång genom uthuset hade man kört i några år.

När så en ny intresserad köpare visade sig blev det bråttom med att täppa till den underjordiska gången. Luckan på veranden skulle också skruvas fast men det blev missförstånd på vägen så när man som bäst höll på där så kom hon rusande ut i mörkret med ett vedträd i handen. Och föll ner.

Chaffis åkte upp dagen efter och sopade bort alla spåren, lämnade posten och såg då en okänd man som var på väg nerför tornhustrappan. Han drämde till honom i huvudet med en trädgårdsspade som stod i hörnet i hallen, la honom i bakluckan, skjutsade ut honom till Västertorp och sköt för säkerhets skull honom i nacken. Med den pistol han alltid hade i handskfacket på taxin.

Det var därför han inte ville åka ner till macken den dagen, rädd för att försäga sig, så han åkte runt lite och sedan hem till prästgården (där Torild kom emot honom med telefonen i handen…).

Julaftonsmorgonen ville han ”kolla läget” uppe vid tornhuset och han gjorde sig ärende. Han försökte då fråga ut henne om ev manliga vänner eftersom ingen egentligen visste vem den skjutne mannen var.

Hon svarade då intet ont anande att hon hyrde ut tornrummet och då insåg chaffis att de var avslöjade, att snart var det kört. Bäst att sopa igen alla spåren.

De träffades därför i skogskojan, funderade hit och dit, åkte till uthuset och inspekterade ”kvarten”, satte in en låsbar dörr, plockade bort alla spår som kunde leda till dom.

Verandaluckan var ju redan avslöjad av henne så där blev det svårt att ändra på något. Men upp till tornrummet ville man komma för att plocka undan alla bevis. Det gick att komma dit via taket om man hävde sig ner och försökte krossa ett av föntren där uppe.

Men det var ingen som riktigt vågade det med tanke på att hon kanske ”hyrde ut” rummet. Så därför blev bevisen kvar där.

Året var 1916

Pigan och den mörke mannen packade ihop i den lilla ladugården och vandrade tillbaka ner mot byn. Han höll henne stadigt i armen och de passerade även gästgiveriet på vägen ner till byn.

Någon tittade ut och pekade men sa inget, de andra tittade och nickade förstående men sa inget till husfrun. Hon behövde inget veta. Så där gick dom alltså, paret som väntade en liten.

Mannen hade dom sett någon gång tidigare, man talade om en ung skribent som vandrade runt. En del sa att han var läkare från ett annat land och levde som flykting.

De två var alla fall på väg ner till byns doktor och snart satt de i hans väntrum. Doktorn såg på dom över glasögonen som satt längst ner på näsan och konstaterade att ”det är nog snart dags för frun, för det är väl frun?”

Mannen nickade flera gånger och visade upp sitt ringfinger. Visst, de var ett gift par. Bäst att hon stannade kvar då, han hade en säng för sådana som behövde stanna över.

Så snart var barnet fött, en vacker flicka med mors ögon och vackra leende. Mannen stannade några dagar, gick sedan vidare till nästa by. Hon såg honom aldrig mer… Året var 1916

Så fanns det snart att läsa i tidningen en annons om ett vackert trähus på en höjd med vacker utsikt, nära till skog och mark, fantastiska utvecklingsmöjligheter och till ett mycket förmånligt pris.

Det dröjde inte länge förrän en familj kom på visning och föll pladask för Tornhuset. Han snickare och hon duktig i matlagning och inredning.

”Vi ser ju vilken potential det här stället har”, kvittrade hon lyriskt.”Vi tänker öppna ett litet gästgiveri… Tornrummet ger ju alla möjligheter till ett annorlunda stuk om du förstår vad jag menar…”

Hon förstod precis vad hon menade och när hon för sista gången åkte utför backen ner mot byvägen vände hon sig inte om…

slut

Till sist om någon undrar…

Vedsäckarna: ämnade för den som gömde sig i kulverten

Bruna kuverten: var ”kryptiska meddelanden” ang drogerna

Mannen som går med bössan: en gammal militär som blivit psykiskt sjuk i kriget, bössan är alltid oladdad men han tror att han jagar
villebråd

Spåren runt huset: personer som vaktat när drogtransportena skulle komma och överlämnas

Minibussen
som varit upp ett par ggr under nyårshelgen och som Alfred lagt märke till: ett blomsterbud

Mannen som frågat om henne på macken: samma blombud

Spåren vid brevlådan: folk som stannat och skvallrat om den nya i Tornhuset

Pigan 1915: hon själv i ett tidigare liv…

ALLT behöver alltså inte vara onaturligt, men pass på, den Du minst anar…

fortsättning Mobergha Gestgifveri Del 9 av 10

Posted in Mobergha on 06 januari 2010 by icole8

Bång-bång slog köksklockan och hon vaknade till med ett ryck. Stearinljusen i granen var nedbrunna, det hade droppat stearin på grankvistarna och en del hade även hamnat på mattan under.

”Men så förfärligt…jag somnade. Det hade ju kunnat börja brinna här”, sa hon högt för sig själv. Hon steg upp mörbultad och gick ut i köket. I spisen lyste glöden fortfarande, klockan var nu över 18.

Märkligt. Så tungt hon sovit, på själva julaftonen och allt. Och vilken dröm hon haft…så verklig.

Efter några koppar starkt kaffe, skinksmörgåsar med senap och äppelmos öppnade hon en porter och satte hon sig vid telefonen. 19.30 skulle hon ringa sin vän i Tyskland och berätta en god nyhet.

Efter ytterligare några samtal till goda vänner, gjorde hon en äggtoddy, öppnade luckan i spisen, stängde spjället, låste dörren men öppnade den igen, ropade upp mot tornfönstret:

”Go´natt då, vi kanske ses igen…i drömmarnas land…”

Den natten sov hon tungt och drömlöst, vaknade utvilad och kände sig riktigt pigg och glad. Med pälsmössan nerdragen i pannan knöt hon sina vandringskängor och vandrade iväg neråt byn.

Idag blev det intressant att besöka Alfred igen, hon hade en del att berätta. I ryggsäcken hade hon äppelknyten och sirapskakor och en liten burk med praliner hon själv gjort. Kaffet fick Alfred stå för.

Väl nere på byvägen var det tämligen folktomt, ett par strosade hand i hand och hade inte ögon för annat så hon nickade bara och fortsatte. En bil saktade in men fortsatte igen, en ensam man med spark och hund i koppel körde om henne.

Vid Alfreds hus stod en bil parkerad, en gammal röd Saab som man knappast såg på vägarna längre. ”Åh, han har besök, någon gammal bekant”, tänkte hon och fortsatte förbi mot kyrkan till.

Där fanns många besökare idag, gudstjänsten var slut och folk strömmade ut från församlingsgården. En del stannade till och pratade, andra gick ut på kyrkogården och tittade till gravarna, tände ljus och stod andäktiga i egna tankar.

Hon passade också på att gå där mellan raderna av gravstenar och hamnade till slut på den äldsta delen av kyrkogården. Här var gravvårdarna höga som hus, de var utsirade och påkostade.

Namnen föregicks av titlar; nämndemannen, riksdagsmannen,
skogsvaktmästaren, skepparen, folkskolläraren… Ibland förekom hustrun i titlarna som nämndemannahustrun men oftast var mannen den som räknades.

Vid en av gravarna fanns ett utsirat järnkors och med en porslinsliknande platta med sirliga bokstäver knappt läsbara:

”Här vilar gestgifvareägarinnan Greta Albertina Molin”. Datum för födelse och död var borta av tidens tand. Någon synlig plantering eller annat bevis att någon skötte graven fanns inte.

Så fick hon då till sist se beviset på att gästgiveriet verkligen funnits och att ägaren varit en kvinna. Att det inte bara var en skröna.

Hon fortsatte runt kyrkan och kom ner på byvägen igen och vände hemåt. Bilen var nu borta från Alfreds gård så hon knackade på och hörde honom ropa ”Ja stig på bara”. Han satt som vanligt vid köksfönstret och tittade på småfåglarna, på bordet stod två kaffekoppar.

”God fortsättning Alfred, du har haft besök ser jag.”

”Det är en av barnbarnen som brukar komma ibland, han kör en gammal Saab och det är roligt att den fortfarande fungerar. Jag har själv haft den en gång.” Hon tog av sig ytterkläderna, satte kängorna framför den gamla järnspisen och kände på kaffepannan.

”Det finns nog ett par koppar kvar”, sa Alfred. ”Ta för sig bara…”
Så satt de under tystnad och han mumsade förtjust i sig av kaffebröd och praliner. Så började dom småprata om julen, om vädret, om byn, allt möjligt.

Hon berättade om gravvården och han nickade och ”jo, jo hon fick väl ett kors i alla fall men inte mer heller, hon dog ju utfattig och hade ingen som direkt ville ta sig an henne på slutet.”

Han tittade i bordet en stund och så sa han med allvar rösten: ”Det är mycket som ligger begravt, vet inte om det är så bra att röra i det heller, det finns så många onda krafter…”

Hon ville inte säga honom emot men det var ju helt klart att hon var inblandad på flera sätt, det fanns ingen återvändo i hennes fall. Hon lät det hela bero och de pratade vidare om mer allmänna saker.

Eftermiddagen började skymma och hon tackade för sig och vandrade hemåt. Det var lika tomt nu på byvägen, de flesta satt väl runt borden och åt julmat. Själv var hon inte så sugen på mat, tänkte sig en lättare måltid och en god bok som efterrätt.

Vid brevlådan syntes trampade fotspår igen, precis som någon stått och funderat och tittat eller väntat på något eller någon. Hon noterade att det inte låg något i lådan och gick uppför backen hemåt.

Ett bilspår och ett tillbaka, någon hade varit upp till gården medan hon var borta. Det satt en liten lapp instucken i dörrspringan: ”Vi tänkte hälsa på, kommer en annan dag.” Jaha, men vem det var avslöjades inte.

Till nyår planerade hon att åka in till staden där hon bott i så många år. Hon skulle fira med gamla bekanta och såg riktigt fram emot att få låsa Tornhuset och glömma det ett tag.

Det skulle bli skönt att få bli ompysslad och bortskämd några dagar, det hade hon i alla fall fått löfte om på inbjudan: ”Välkommen att bo hos oss över nyåret och vi ska ta hand om dig och skämma bort dig, det kan du behöva. Kramar Birgitta och Lars”

Hon nämnde inte till någon att hon skulle resa bort utan såg bara till att det såg bebott ut, bad postbäraren att inte lägga post i lådan förrän efter helgerna, lamporna tändes och släcktes automatiskt med timern och telefonen blev vidarekopplad.

Om det skulle vräka ner snö brukade en av Alfreds bekanta ploga upp vägen, han skulle nu också skotta runt gårdsplanen. Onödigt att skylta med att hon var bortrest, det kunde locka ovälkomna gäster.

Hon packade lite kläder, böcker och så pralinerna, som hon skulle ge värdfolket. Såg sig omkring i huset och lämnade det med ett ”sköt om dig nu gamla hus, låt ingen kliva över tröskeln”.

Det kändes skönt att sätta sig i bilen och ge sig av. Några timmar senare ringde hon på hos sin gamla vänner och de satt snart runt bordet. ”Skönt att bara få vara” tänkte hon.

Nyåret i byn firades traditionsenligt. Samling vid församlingsgården, fackeltåg till Folkets Hus och revy med supé och dans. Där fanns de flesta som kände för att vara ute och festa en sådan kväll.

Chaffis hade fullt upp att göra, Torild skrev på en predikan till nyårsvakan i kyrkan, Alfred satt vid köksbordet och väntade på barnbarnen. Mackägaren hade öppet som vanligt och han som gick med bössan hade lagt sig på soffan för att vila och somnat.

Tornhuset var lagomt upplyst och inbjudande så ingen anade att hon var någon annanstans. Någon på byfesten tyckte att ”vi åker väl upp och hämtar henne, hon kanske är ensam och behöver komma hit och dansa lite…” Men det var ingen som var rikigt nykter, så det blev bara prat.

Vad ingen såg var en scoter som kom från skogen och svängde in bakom uthuset. Föraren öppnade dörren till den gamla logen, öppnade en lucka i golvet och satte ner en stege. Där nere fanns det som bara de invigda visste om, ett gömställe.

Värme från vedeldad kamin, vatten, mat och liggplatser för ett par personer. Nu var det tomt men snart skulle det finnas någon som behövde gömma sig där.

Gömstället hade en stängd dörr med dubbla lås, den dörren vette mot den underjordiska gången som löpte till verandan vid Tornhuset. Veranden som var förbindelsen vidare till rummet ovanför tornhustrappan…

Året var 1915…

I tornrummet fanns bevis som kunde avslöja en hel del men dit var det strängeligen förbjudet att gå. Endast ”patronan” själv hade nyckeln.

Dit var nu pigan på väg och med darrande händer höll hon i den stora nyckeln, satte den i låset och vred om. Dörrens gnisslande skrämde henne lite men när hon väl vant sig vid mörkret därinne och tänt ett stearinljus såg hon sig snabbt omkring.

Papper och böcker låg i travar, bilder på militärklädda män uppsatta på väggen, gevär och lådor med ammunition, förstoringsglas och stämplar, kläder och stövlar, filtar och kokkärl.

Tornrummet inhyste sådana som gömde sig för militär och polis, dåvarande ägaren till huset var medveten om vad som försiggick och fick också en ansenlig summa pengar för att hålla detta hemligt. I högsta grad inblandad i allvarlig brottslighet men utåt en givmild gästgiveriägerska. Onda krafter huserade här…

Hon skyndade sig ut igen, låste dörren och sprang nedför trappan.

Där stod prästen yrvaken och funderade var alla tagit vägen. Han hade alltså inte kommit med till kyrkan. Ingen hade saknat honom heller tydligen. Hon ursäktade sig och sprang ut i julnatten, tänk om han skulle nämna något till frun? Då var hon illa ute.

Timmarna gick och snart var ottebesökarna tillbaka. Pigan hade dukat för frukost och värmde den stora kitteln med gröt, satte fram bröd och pålägg, snaps- och ölglas. Frun höll sig lugn och verkade mest trött men efter ett par snapsar och mat var hon igång som vanligt.

Prästen satt på ena kortändan av bordet och gäspade. Så sa han plötsligt: ”Varför lämnade ni huset tomt? Det finns gott om landstrykare även en julnatt.”

”Pigan var ju hemma, så det var inte alls tomt”, svarade frun. Pigan höll andan och hoppades att samtalet skulle ta slut.

”Jaja, sa prästen, men hon var ju inte inne när jag gick runt och ropade, hon kom springande från tornhustrappan. Det hade hunnit hända mycket här om inte jag varit vaken.”

Sådärja, nu var det klippt. Frun vände sig mot pigan, kisade med ögonen och tog några steg mot henne.

”Tornrummet, det är låst för alla utom mig, det vet du. Vad hade du där att göra? Tur att jag gömde nyckeln i alla fall. Så gick hon till bunken och stack in handen bakom. Hon tog den stora nyckeln och stoppade den innanför kjolen i en ficka. Pigan andades ut. Den här gången hade hon klarat sig.

Gästgiveriet hade fest i dagarna tre, mest för släkt och bekanta. De åt, drack och sov över i rummen. Pigan hade inte en lugn stund utan sprang mellan sängbäddning, pottömning, tvätt och städning, matlagning och disk.

Hon var blekare än vanligt och hade svårt att orka med som förut. Ögonen brände och ryggen värkte men vad hjälpte det. Skulle hon få ha kvar sin anställning så lönade det inte att beklaga sig. Hon bet ihop och teg.

Så stundade vardagar igen. Man lagade mat för den kommande tiden när gästgiveriet skulle ta emot resande. En del bybor kom också förbi, åt en matbit och pratade en stund.

Nattgäster fanns men det var mest frun som skötte den delen. Med den stora nyckelknippan fastknuten i ett läderband runt midjan gick hon runt och låste upp rummen. Pigan hade insett att det var inget som angick henne. Städa och bädda dagen efter var hennes sak men inte att ta emot gästerna.

Hon höll sig också borta från tornrumstrappan, det var tydligen mycket hemliga saker som skedde där.

En kväll när pigan gick ut med latrinhinken såg hon en man som stod hukande bakom logen. Hon tittade efter spår men det fanns inget som kom från huset och dit…

Nästa dag gick hon en extra runda och fick då syn på den upptrampade stigen som försvann uppåt skogen. Den hade hon aldrig sett förut och bestämde att inte nämna något om den till frun. Fanns det folk som rörde sig där runt huset och som kom från skogen fick hon skylla sig själv. Pigan noterade allt hon såg och gömde det i minnet….Året var 1915

fortsättning Mobergha Gestgifveri del 8 av 10

Posted in Mobergha on 05 januari 2010 by icole8

Julaftonen började redan 8.30 med att telefonen ringde: ”Tomten erbjuder hemkörning idag, leverans av dagstidning mot kopp kaffe.”

Hon hann varken protestera eller säga ja förrän lyktorna från en bil syntes på krönet. Hon slängde på sig en långkofta utanpå pyjamasen, drog fingrarna genom håret och stoppade en skruvmejsel i fickan, för säkerhets skull.

Hon tittade noggrant innan hon vågade öppna ytterdörren men det var bara chaffis som tog en extra sväng. ”Är det julafton så är det, här luktar kaffe i alla fall.” Han stegade in i köket, satte sig på soffan och granskade henne från topp till tå. ”Hon ser trött ut, har det varit mycket sista tiden?”

Hon kunde inte neka till det men ville ändå inte vara alltför öppenhjärtlig. Visste inte riktigt var hon hade den här personen. ”Jag har jobbat en del, ja” svarade hon och tog bullarna ur micron. ”Men nu tar jag ledigt ett tag.”

Han doppade saffransbrödet och berömde hennes bakkonst, tittade sig runt och frågade till sist: ”Du har ingen…vad ska man säga…manlig vän här eller så…?”

Hon tittade länge på honom: ”Jo faktiskt, jag hyr ut tornrummet, du kanske såg att det lyste där?” Chaffis kom av sig och strök handen över pannan. ”Jaha, det var mer än jag visste, vad är det för slags karl då?”

Hon klurade på svaret men så sa hon: ”Det är han som fixar veden och jagar lite vilt så jag har kött under vintern…”

Då tystnade han tvärt och tackade för sig. Men innan han öppnade ytterdörren vände han sig om och sa: ”Annars ställer jag gärna upp, jag kan både det ena och det andra och det är inget besvär för mig. Apropå tornrummet så lyser det där ibland, det har det alltid gjort. Det är nog en dålig lampa som blinkar till ibland. Go´Jul då och sköt om sig.”

Hon tittade efter billjusen när de svängde av mot stadshållet, gick ut och undersökte spåren efter däcken och hans skor. Det var ingen överraskning, hon hade sett dom förut vid flera tillfällen.

Sedan spelade hon julskivor, ringde några vänner, klädde sig fint och dukade till jullunch för en person.

Efter maten tog hon ett riktigt skumbad, gnolade till musiken och provade några julgottor som hon själv gjort. Nu trodde hon att det fanns anledning av fira. Snart skulle hon prata med sin vän i Tyskland och önska God Jul.

Men dessförinnan satte hon sig tillrätta framför julgranen, tände stearnljusen och drömde sig bort till jularna förr i tiden och slumrade nog till en liten stund….

24 december 1915
Mobergha Gestgifveri julafton kl 18
Julekvell för de gamle med grytedopp, gröt och kaffe
Tal av präst Albertsson
Gåfvor till de fattiga mottages

Hon strök sitt linneförkläde två ggr, putsade sina svarta kängor, kammade och flätade håret och satte på spetsmössan. Den svarta klänningen var något snäv i midjan men förklädet skulle dölja detta. Nöp sina bleka kinder så de rodnade och satte fart nerför trappan till köket. Hon bodde i pigkammaren på andra våningen.

Hon arbetade åt den stränga frun, ägarinnan, och det var inte mycket som behövdes för att frun skulle ge henne bannor. Julaftonen var inget undantag. Så snart hon visade sig fick hon genast in och torka golvet i köket, det var dåligt arbetat, fick göras om.

Annars var det mesta iordning, man väntade på prästen och hoppades att han inte skulle ha bjudits på för mycket brännvin. De gamla samlades i uthuset och där brann en brasa, över den kokade en stor kittel med resterna av grisen som slaktats och gjorts ordning till gästgiveriets kök.

En doft av gamlingar kryddat med peppar och grisbuljong mötte henne när hon slog upp dörren. De gamla reste sig från sina bänkar och bockade och neg, hon tittade mest ner i golvet och placerade ut tallrikar och skedar runt bordet. Kantstötta muggar fick duga till kaffet.

Så i med det gamla brödet, hårt och mögligt om vart annat, röra om och sleva upp. De gamla tog tacksamt emot och sörplade och slafsade med sina tandlösa gommar och knotiga fingrar.

Så en klick gröt av risgryn kokade i vatten och sur mjölk, som avslutning kaffe som kokats av två gånger på sumpen så det smakade nästan ingenting. Men det visste inte byborna. Dom skänkte godhjärtat risgryn och fetmjölk, kaffebönor och julbröd till de fattigas julefest.

Prästen Albertsson var oftast så onykter att han knappt kunde ta sig ur hästskjutsen så han märkte heller ingenting. En sup till så sov han sött i drängkammaren.

Så hade det varit senaste åren. Frun verkade inte ha något som helst samvete. Hon roffade åt sig allt hon kunde men utåt gav hon intryck att vara en godhjärtat människa som minsann tänkte på gamla och fattiga som satt på fattighuset.

Pigan ville bara kräkas åt hela kalaset, både av vämjelse över hur ägarinnan bar sig åt och över sitt tillstånd. Hon hade insett att det skulle snart vara dags att lämna gården eftersom ett oäkta barn inte skulle godtas särskilt väl. Hon hade syndat, så var det med den saken. Syndat och det var oåterkalleligt, oförlåtligt.

Hon gick ut och inandades den friska decemberluften, tittade på stjärnhimlen och halvmånen som lyste. Det hade snöat lite pudersnö, en räv gick förbi på lätta fötter, nosade i vädret efter dofterna som kom från uthuset, stannade till och tittade på pigan, fortsatte sedan sin stolta promenad ner mot byn.

Snart stod frun på brosteget och vrålade åt pigan: ”Kom in och sätt fart här! Vi ska hinna med en del innan julottan!” Pigan spottade och sa tvi för sig själv, som om hon sett självaste hin håle där frun stod med sin bastanta kropp på brosteget.

Med händerna i sidorna tittade hon stint på pigan när hon kom halvspringande. Hon sa ingenting men pigan kände hur hon iakttog henne uppifrån och ner flera gånger. Kantänka var hon redan avslöjad.

Så fortsatte arbetet i köket natten lång till kl 4 när hästarna stod körklara tll kyrkan i byn. En och annan sup hade tagits av husfolket och de skrålade i kapp under färden.

Pigan var inte välkommen med utan fick snällt stå vid spisen och se till att elden brann, och hon slumrade gång på gång, vaknade till på den hårda träpallen och lade in ytterligare ett vedträ.

Så fick hon syn på en stor nyckel som låg bakom en bunke i köket, den nyckeln hade hon inte sett förut. Tydligen hade någon lagt den där bara tillfälligt, ingen var ju hemma nu så den skulle ju inte upptäckas.

Pigan tog nyckeln, tittade på den och på klockan och så bestämde hon sig för att gå trappan upp i tornet… Året var 1915

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 7)

Posted in Mobergha on 05 januari 2010 by icole8

Barnen hade alltså hittat rätt lås för nyckeln. Det var naturligtvis därför dom stannat inne. Och när hon tänkte efter hade de aldrig bett om att få se det där hemliga rummet, att hon inte reagerat på det!

Dom visste alltså nu vad som fanns där inne, det hon inte visste ens själv. Hon var heller inte redo för att undersöka saken, nej, tvärtom. Nu fick det anstå ett tag tills det lugnat sig. Så hon flyttade tillbaka sängen, drog fram en byrå och ställde mot sängen, gick ut ur rummet och låste dörren, tog nyckeln med sig ner.

Vad det än var som fanns därinne så skulle det i alla fall bli kvar tills hon bestämde sig för något annat…

Mordutredningen hade ännu inte givit resultat men det fanns vissa spår som polisen undersökte vidare. Mycket var hemligt och det kom poliser med jämna mellanrum till byn, i civila bilar och civila kläder.

Folket i byn spekulerade och funderade, de satt på macken och gjorde sina försök till lösningar av fallet. Mackägaren lyssnade intresserat på allt som sades. Han ville inte ha några åsikter alls. Det var ju ändå bara gissningar, säkert skulle den man minst anade visa sig vara den skyldige. Om det nu var någon från byn vill säga.

Det blev en ovanligt snörik senhöst och när första adventsljuset tändes var drivorna höga utanför Tornhusets fönster. Många kvällar hade hon suttit med sina böcker, foton och samlade anteckningar, skrivit och skrivit om, funderat, ringt åtskilliga telefonsamtal och ibland även lagt allt åt sidan för att slippa se det.

Men nu började arbetet att ta form och efter nyår skulle hon kontakta kunnigt folk inom boktryckarbranchen. Det hade varit en omtumlande och arbetssam höst, långt ifrån vad hon tänkt sig när hon flyttade från stan.

Julen ville hon fira ensam men ändå med gran och ljus, skinka och glögg, pepparkakor och knäck. Minnen från förr gjorde julen sorglig för henne och det kändes bäst att inte ha folk omkring sig. Då fick känslorna ha sin gång, ingen ansträngd glad min som kostade energi.

Tredje advent skakade hon av granen den värsta snön, ställde den i farstun för att vänja den lite vid stugvärmen. Hon tyckte mycket om det gammeldagsa och hade genom åren köpt julgransprydnader, ljusstakar, änglar och annat på loppisar och hos antikhandlare. Så det var som att stiga tillbaka till gången tid när allt var pyntat och klart. En riktig jul som förr i tiden.

Dagarna före julafton fick hon ytterligare ett brunt kuvert med mystiskt meddelande och utan avsändare. Det andra brevet, som chaffis hade haft med sig den olycksaliga måndagen, hade innehållit en bild av en gammal Ford, det tredje brevet hade texten: ”Han Allena Skola Frälsa Oss”.

Hon suckade och lade det tredje kuvertet till de andra två i en låda i den gamla chiffonjen. ”Idiot”, tänkte hon. ”Vem det än är så är det en knäppskalle.”

Så kom den 23 december med klar himmel, pudersnö och minus 10 grader. Hon fyllde på fågelfrö, satte upp julkärvar, skottade gården och gjorde snölyktor. Maten hon behövde var inhandlad och julgranen stod rak i julgransfoten. Hon skulle klä den på kvällen, sätta i de gamla ljushållarna i silvrig metall och med nypa, sätta i äkta små stearinljus, klä den sparsamt med de gamla prydnaderna, bokmärken med kristyr, fåglar av tunt glas med stjärt av sidenhår, änglar i silvrigt papper och små vinteräpplen hon sparat i en låda i skafferitrappan.

Ljusen skulle tändas på julaftonskvällen. Andäktigt skulle hon sitta i sin fåtölj och titta på lågorna. Det var en riktig julaftonsdröm hon haft och nu skulle den bli sann. En jul som i gamla tider.

Innan skymningen började falla tog hon en långpromenad med ficklampa, tändstickor och en gammal tidning i jackfickan, för säkerhets skull… I uthuset hade hon hittat ett par gamla snöskor och tog även dom under armen. För nöjes skull, hon ville prova att gå med snöskor. Det hade hon bara sett på film, någon naturfilm från Alaska om hon mindes rätt.

Efter att ha gått längs skogskanten följde hon sedan ett skoterspår. Hon hade inte sett någon åka förbi med skoter men en kväll trodde hon sig ha hört den. Det var lättsamt att följa spåret och hon gick allt längre in i storskogen. Mäktiga grova trädstammar reste sig upp mot skyn och hon kände sig väldigt liten där hon gick.

Rävspår, harspår, rådjur och älg. Småspår efter möss och efter en ekorre kunde hon se. Det fanns liv i skogen, hon kände sig utvald att få vistas här. Allt längre följde hon skoterspåret och nu började det skymma.

Det skulle gå lätt att hitta hem, det var ju bara att följa spåret tillbaka. Hon hade god tid på sig. Det var dagen före julafton, det mesta klart och ingen som väntades på besök. Skönt, vilsamt, avkopplande.

Så korsade spåret ett annat skoterspår, hon svängde in på det nya och gick några hundra meter.

Där såg hon en nyligen utbrunnen brasa, intill den blodfläckar och resterna av en slakt. Fotspår avslöjade rovdjuret; människan. Någon som skjutit något, flått det och skurit upp det, tagit ur maginnehållet och slängt det vid sidan om. Resten var troligen hemfraktat eller gömt någonstans.

Hon mådde lite illa vi åsynen av slaktplatsen och skyndade sig tillbaka till spåret och svängde hemåt. Usch, den där slaktplatsen hade hon helst velat slippa se men nu var det som det var. Skymningen övergick i mörket och hon tände sin ficklampa för att inte snubbla.

Snart var hon tillbaka vid skogskanten, följde sina gamla fotspår och stampade lättad av sig snön på farstubron och gick in. Det var skönt att vara inne i sin julpyntade bostad, hon tände i spisen, gjorde en brasa i rummet och värmde lite mat. Nu var det snart jul och så skönt det skulle bli…

Vid åtta-tiden på kvällen knackade det på dörren, det var Torild som kom med en blomma och en broderad liten julduk. ”Jag vill önska dig en riktigt god jul och vi har julotta kl 5 om du vill komma till kyrkan, du är så välkommen”.

Hon tackade och erbjöd prästen kaffe men hon hade fler som skulle besökas så hon lät kaffet vara innestående.

”Maken undrar om du behöver ved? I så fall kan du bara ringa så fixar han det, han gillar att stå på vedbacken”, sa hon i samma andetag som ytterdörren stängdes.

Ved ja. Det hade kommit ett antal plastsäckar ved under hösten men av vem, det visste hon inte. Säckarna hade stått där, ibland på morgonen, ibland på kvällen, men hon hade ingen aning vem som lämnat dom.

Så värmde hon lite glögg, släckte de levade ljusen, tog en bok och gick upp för att läsa och sedan sova riktigt skönt den här speciella natten, julaftonsnatten. Den natten hon föddes, liksom fler kända personer.

Det var inte roligt att vara född den 23 december strax före kl 24, födelsedagen försvann på något vis. Nu gjorde det detsamma, hon skulle fylla 59 år nu varje år hädanefter. Aldrig 60. Att bli gammal intresserade inte henne.

Vid 3-tiden vaknade hon och kunde inte somna om. Inget särskilt hade väckt henne men en känsla av att inte vara ensam gjorde henne illa till mods. Hon tände i taket, gick ner i köket, tände alla lampor och gick runt och tittade. Nej, ingenting hon kunde se.

Hon tittade ut och det gnistrade av stjärnor, en kall vinternatt och kylan knäppte i huset. Månen lyste halv och med lite fantasi skulle man lätt kunna se små gråtomtar som sprang och ordnade inför julens högtid. En räv gick på lätta steg över gården, stannade till och vände huvudet mot hennes fönster men fortsatte lugnt neråt mot byvägen.

Undrade varför hon vaknat, hon var så trött egentligen. Ett glas varmt vatten med honung och så tillbaka till den varma sängen.

Vid ytterdörren stannade hon till och lyssnade. Inga ljud, vid skafferidörren ett lätt skrapande ljud som av en husmus. Och hon som hade mat där i trappan, det gick inte för sig. Hon drog på tofflor och jacka och gick in i tornets trapphus för att säkerställa att inga råttor fanns där.

Det lyste då svagt från fönstret längst upp och hon stelnade till… Fanns det någon däruppe som tagit sig in utan att hon hört? Hon vågade inte gå uppför trappan utan skyndade sig in igen, låste med nyckeln och stängde ordentligt innerdörren, la på säkerhetskedjan.

Nu fick hon nog svårt att somna resten av natten.

fortsättning följer

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 6)

Posted in Mobergha on 04 januari 2010 by icole8

Så under tisdagens eftermiddag satt nu dom två i Tornhusets kök och pratade, chaffis satt i bilen och spanade, i byn gick man runt och funderade på vad som hade hänt, jaktlaget saknade sina hundar, han med geväret gick runt och skröt om alla villebråd han fällt, den enda som gjorde vad hon brukade var Torild, prästen. Hon förberedde nästa dagträff med de gamla på hemmet.

Torild hade ett brokigt förflutet men som 40+ hade hon ”fått kallelsen”, som hon sa. Hon läste teologi och hade nu yrket präst. Med båda fötterna stadigt på jorden i flera bemärkelser kunde hon tackla det mesta mellan födslar och dödslar.

Hennes äktenskap med taxiföraren var nog mest grundat på hans praktiska handlag och på hennes goda matlagning; vad som därutöver försiggick dom emellan fanns många spekulationer om. ”Dom passar inte ihop”, hade många sagt. ”Han behöver en riktig kvinna”, hade någon annan tyckt. Torild lät sig inte beröras av vad folk pratade.

Vid 17-tiden på tisdagen satt Torild med make i alla fall med middagen framdukad. Korvgryta och hemlagad senap, hembakat rågbröd, västerbottensost och mörk lättöl. Det fanns goda stunder i alla fall.

De samtalade inte under maten men vid kvällsteét kom funderingarna om kvinnan i Tornhuset upp liksom den skjutne mannen. Torild ville inte avslöja sin svartsjuka men kunde konsten att få svar på frågorna ändå. Hon lindande in dom så fint att svaren fanns där i alla fall.

”Jag for upp med posten eftersom vägen var oplogad och ingen hade gått där sedan snön föll på söndagsnatt. Tänkte hon var sjuk eller så…hade ingen lust att sitta på macken, det blir för mycket kaffedrickande, min mage tål inte det”.

Sa han som en liten nödlögn. Han ville hellre dricka kaffe i köket däruppe, magen var inte så kinkig egentligen. ”Men hon var inte hemma vad jag såg, fast dörren var olåst. Jag gick in med posten i alla fall…”

Torild tittade över kanten på sina läsglasögon och betraktade honom. Vid det här laget kunde hon se om han talade sanning eller inte. Hon dröjde kvar med blicken och bestämde att det var nog sant det han sa. Det fanns tillfällen när han ljugit om saker men hon hade inte låtsats om det…

Nu beslöt hon sig för att tro honom. ”Ja det händer väl att man går ut en sväng, häromkring ska man inte behöva låsa om sig, egentligen. Fast efter den skjutne så är det nog bäst…”

Kvällsnyheterna kunde berätta att mannen avlidit. Han kom aldrig till medvetande igen. Han var identifierad som en asylsökande som troligen varit gömd, men av någon anlednng fått offra sitt liv…

”Ja dessa flyktingar, stäng gränsen är vad jag tycker, hur mycket ska vi behöva ta emot i det här landet…” Chaffis motstånd var känt sedan förut, han tyckte illa om invandrare, svartskallar, negrer, blattar, han hade många namn på dom. Efter att ha kört taxi i storstan hade han heller inget till övers för dom.

Torild hade insett det meningslösa med att diskutera detta med honom och från hennes utgångspunkt var ju alla lika, så det skar sig direkt. Hon fortsatte brodera sin julduk, sörplade på teét och smackade ljudligt när hon svalde. ”Gott det här, hon har gjort det bra nere i Tehörnet, blandar själv och allt”. Chaffis orkade inte kommentera det påståendet.

Så gick dagarna och lugnet lade sig lite när mordet var ”uppklarat”, ja ingen visste vem som hållit i vapnet, men det var en pistol i alla fall. Så jägarna andades ut och även han som gick med bössan…dom var alla oskyldiga.

Visserligen låste man numera om sig och kikade en extra gång genom fönstren men snart var det som vanligt, förutom i Tornhuset.

Genom sin tyske väns försorg hade luckan på veranden och den dolda gången genomsökts, fotspår och fingeravtryck säkrats, en del lås bytts ut och nu återstod bara avskedet. Han skulle åka tillbaka till Tyskland, hon skulle försöka hitta tillbaka till sitt eget lugna liv och komma i balans.

Allt hade tagit veckan i anspråk så nu var det snart lördag igen. Hon hade glömt ur trevligt det varit lördagen innan, det verkade så länge sedan.

Mackägaren hade bråda dagar nu när advent och julen närmade sig. Han fyllde på allt han hade i lagret och beställde nytt, allt från färdigskivad, kokt julskinka till ljusslingor och tomtebloss. Glögg, pepparkakor, grisfötter, julkort, glykol, små tomtar, julpapper. Det skulle ändå fattas något.


Bilden: ett julkort av Tornhuset

Macken gick bra ekonomiskt men det var ett dygnet-runt-arbete. För att slippa anställa någon mer än just vid jul övernattade han ofta på övervåningen, där han inrett en liten etta med kokplatta och toalett med dusch. Då kunde han vara på jobbet i tid utan att köra de 2 milen han annars hade. Ensam som han var spelade det ingen roll. Ingen saknade honom hemma.

Denna lördag kom flera polisbilar till byn. Nu var det något i görningen, han satt ju som en spindel i nätet och det var också där den första frågan ställdes: ”Vad gjorde du i måndags mellan kl 08.00 och 12.00?”

För mackägaren var det ju solklart alibi, han jobbade som vanligt. ”OK, har du några tips att ge, det gäller den som skjutits du vet.” Han hade inga tips att ge, kunde inte ens tänka sig vem som skulle gå omkring i byn med en pistol i fickan.

Så fortsatte det. Alla som kom in till macken fick frågor, vissa följde med ut till polisbilen. Ingen som var direkt misstänkt. Mackägaren skakade bara på huvudet nu, var trött på att svara samma sak varje gång…nej, jag vet ingenting, jag har inte sett…inte hört…Det var med viss belåtenhet han såg poliserna åka vidare, visserligen hade det gått en del kaffe och bröd men ändå. Nu kunde han andas ut.

Tornhusets historia blev mer och mer intressant. Detta med luckan och tunneln och det som hänt gjorde det omöjligt att leva ett lugnt och tillbakadraget liv. Hon hängav sig nu åt forskning om bygden, byn och speciellt om detta huset.

Det kallades vanligen Tornhuset men äldre personer sa ofta ”jaha, du menar Moberga”. Namnet hängde kvar från en av de tidigaste ägarna som hette Moberg, och när huset byggdes om till gästgiveri ville ägarinnan ha kvar det i namnet.

Lika ofta som hon var i stan lika ofta var hon i byn och pratade med folk. Det blev också ett sätt att bekanta sig med alla, det hade hon egentligen inget behov av normalt, men nu var det nödvändigt.

Hon antecknade så mycket som möjligt, sökte i kyrkböcker och fick hjälp av kunniga på området. Snart stod det klart hur huset utvecklats från mitten av 1800-talet till dags dato. Det skulle bli en lång och spännande historia. Särskilt när nyckeln till hemliga rummet nu visade sig vara borta…

I byn bodde Alfred, han med traktorn som han brukade låna ut till de flesta. Hellre det än att köpa fler traktorer till byn, tyckte han. Alfred var en av de äldre som fortfarande hade ett kristallklart minne och det han berättade var värt alla besöken.

Han svävade ut i många utvikningar, sidospår och krusiduller om saker som hänt och möjligen inte egentligen hänt. Men det gav ändå en bild av verkligheten. Vem byggde huset, vem bodde där sedan, gästgiveriet, mystiska saker mm.

Hon samlade material, hon skrev och skickade iväg för tryck, hittade gamla foton med huset i bakgrunden och med stela och uppsträckta personer tronande framför, husfolk med anställda och den högbarmade kvinnan i mitten.

Hon provade förstoringsglaset och försökte se anletsdragen men fotot var urblekt och hon darrade på handen. Drömmen hon haft var också ”lite suddig” så den bilden av kvinnan var även lite otydlig.

I vänstra hörnet såg hon så en piga med förkläde, håret uppsatt i knut och med spikrak hållning. Det var en bekants ansikte kände hon, kvinnan påminde om hennes mor. Eller syster. Eller kanske henne själv…

Rysningar gick längs ryggraden. Hon blev tvungen att lägga ifrån sig bilderna, gå en runda i huset, gå upp till sovrummet och öppna ett fönster, ta djupa andetag och försöka tänka klart.

Hon gick genom gästrummen och in i det rum barnet sovit i. Där var rullgardinen fortfarande nerdragen. Hon drog upp den med en smäll, den snurrade ett extra varv. Då såg hon att våningssängen inte stod där den skulle, invid väggen.

Den var utdragen på golvet och bakom den fanns en liten springa som löpte vertikalt. I ett hål vid golvet satt den stora nyckeln. Den hade hon helt glömt bort.

Nyckeln till det hemliga rummet.

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 5)

Posted in Mobergha on 04 januari 2010 by icole8

Måndagsmorgonen kom och blev till förmiddag. Telefonen i Tornhuset ringde ett par gånger, ingen svarade.

Vid 9-tiden åkte taxiföraren sin runda till stan och efter en timme tillbaka igen förbi uppfarten till huset. Ingen hade kört där sedan snön kom och han hade ingen lust att åka hem så han tittade i brevlådan, tog med posten och åkte upp till huset.

Där lyste det så hemtrevligt och inbjudande så han parkerade bilen och klev ut. Det var säkert 1 dm snö och ingen skottad väg så han tog några rejäla kliv upp till ytterdörren och knackade på.

I väntan på att bli inbjuden sopade han rent runt ingången och fram mot veranden. Någon snöskyffel syntes inte till så att skotta fick bero. Han knackade igen och väntade. Ingen öppnade.

Kände på dörren och den var olåst. Öppnade den en bit och ropade:”Hallå är det någon hemma? Hallåååå?” Tydligen inte. Han klev in, lämnade posten på hallbordet, noterade att det låg ett ofrankerat brunt brev bland de övriga.

Nyfiken som han var tittade han extra noga på det men kunde inte se varken adressat eller avsändare, bara ett igenklistrat brunt kuvert. Någon hade alltså personligen lagt det i brevlådan. Men var fanns husägaren som lämnat dörren olåst och inte varit ner till vägen själv? Han blev kvar en stund i sina tankar…

Så småningom återgick han till sin taxikörning, tog inte vägen förbi macken denna gång utan tänkte åka hem till prästgården. Hade lite att fundera på. Torild var sällan hemma så han hade inte så bråttom. Han brukade åka runt lite på måfå, stanna till ibland och bara sitta tyst och filosofera. Körningarna kom inte så tätt på måndagar.

Han var också den som visste det mesta om allt och alla, noterade saker och blev ofta tillfrågad när det fanns anledning. När någon mist en moped, tappat en plånbok, saknade en katt eller vad det kunde vara så ringde man ”chaffis”. Om han inte visste så kunde han hänvisa till någon annan. Idag kände han sig lite ”off”, ville inte prata med folk utan vara ifred. Så han snurrade på och åkte hem vid middagstid.

Ofta var det bara en fönsterlampa tänd när han kom upp till prästgården. Nu lyste det i alla fönster märkligt nog så han gasade lite extra och hoppade ur bilen.

Det var med telefonen i handen han mötte henne med uppspärrade ögon: ”Polisen har hittat en skadeskjuten person men vet inte vem det är, det var i eftermiddags någon ringt och… Nu vill socknen att vi samlas i församlingsgården.”

De lokala nyheterna rapporterade om att en man hittats skjuten men vid liv, han hade troligen fraktats dit med bil och slängts av. En av postbilarna uppmärksammade konstiga spår vid korsningen mot Västertorp, gick ur och hittade honom. Ingen identifikation var ännu gjord. Upplysningar kan lämnas…

Bilar kom strömmande från byns alla hushåll som hört om det tragiska som hänt. Man åkte tillsammans, man gick ihop i grupper, man pratade och funderade, någon grät hysteriskt, Torild hade svårt att hitta orden denna kväll. Så småningom föll samtalet in på vilka som inte var närvarande.

”Hon i Tornhuset är inte här men hon var inte hemma heller idag, märkligt att hon inte låst ytterdörren bara, men sånt händer.” Torild tittade på sin make och funderade på ”just det, varför var han upp och hälsade på hos henne?” Det fick bli en senare fråga.

Det var sen kväll innan de församlade skiljdes för att åka till sitt men den frågan som inte hade något svar fanns ju kvar – vem hade skjutit? Och vem var den skjutne och varför? Lokala nyheterna läste upp samma sak gång på gång, inget nytt hade tillkommit.

Närmare lunchtid på måndagen, just innan klockan i köket dångade sina 11 slag, fick hon äntligen upp luckan. Fingrarna var stelfrusna, batteriet i ficklampan slut och hon mäktade inte mer men ”det är alltid för tidigt att ge upp…” Hon hivade sig då till sist genom luckan i verandagolvet.

Där under fanns en djup och kall håla med en tunnel som tydligen fortsatte under jord. Luckan var helt omöjlig att se, hon hade ingen aning om att den funnits där. Hon kunde inte förstå att den luckan hade blivit uppställd, av vem och varför? Men för den som går ut i mörker och ilska var det mycket lätt att halka och ramla ner i den och så klart föll då också luckan igen.

Hon försökte lugna sig och med darrande händer bryggde hon kaffe och tände i spisen. En mardröm, kan detta vara en mardröm? Nej, så ont som hon hade efter fallet ner genom luckan var hon minst sagt vaken.

Det var med sina sista krafter hon klarat av att klättra upp och lyckats slå upp luckan, lägga ficklampan emellan, peta med vedträet, lyckas öppna lite till och slutligen få tag i en sop som blåst omkull. Med sopskaftet tryckte hon upp luckan så högt att den föll över till andra sidan.

Hon tog sopen och hakade i en trädgårdsstol, drog ner den och kunde så kliva upp och orka den sista biten. ”Tack gode gud för det. Annars hade jag nog blivit kvar därnere…” mumlade hon.

Vad hon nu skulle göra visste hon inte. Ringa polisen, anmäla vad? Ringa någon annan? Prata med prästen? Hon blev stående med koppen mellan sina händer och tittade rakt fram. Så ringde telefonen, hon orkade inte svara.

I Tornhuset var stämningen låg, den hemtrevliga och mysiga känslan hade bytts ut mot något annat. Hon satt i soffan med blicken mot telefonen och till sist lyfte hon luren och slog numret till polisen.

Såklart blev hon vidarekopplad pga att…”det är många som ringer just nu…” så hon slog 114 och angav att det var ett akutfall. Man ska inte stå med mössan i hand och be om ursäkt, detta är vad vi alla betalar för.

”Vad har hänt och var befinner ni er?”

Hon berättade kortfattat om händelseförloppet från fredag till måndag och nämnde även att hon hört talas om den skadeskjutne mannen. Kvinnan i luren bad henne dröja kvar och sa sedan vänligt men bestämt att ”detta är inget vi kan prioritera just nu”.

Häpen satt hon kvar med luren i handen men bestämde sig att inte låta sig nöja med det svaret. Så hon ringde en gammal bekant utflyttad till Tyskland, han hade arbetat inom polisen och kunde kanske ge henne råd.

Hans fru meddelade att han just nu fanns i Stockholm på konferens så hon fick mobilnumret. Snart hade hon lämnat honom ett meddelande och innan kvällen var det klart att han skulle åka till upp till byn och Tornhuset. Det skulle inte vara så stort besvär tyckte han.

På macken var samtalet och spekulatationerna i full gång. När taxiföraren kom in under tisdagen satt minst 10 personer där med kaffe och bulle och ”löste” fallet.

Han beslöt sig för att vara en tystlåten lyssnare, hade ingen lust med något annat. Han oroade sig för Tornhusets ägare, funderade hit och dit. Det ena värre än det andra kom upp men inget av verkligt intresse. Nyheterna kunde meddela att den skjutne var vid liv men läget var mycket kritiskt.

Inte förrän en främmande person steg in genom dörren, stampade av snön och frågade: ”Vet någon vägen till Tornhuset?” Då vaknade han till. Han steg fram och rättade till uniformen, sträckte fram handen och erbjöd sig att köra före.

Mannen hade en svart och utlandsskyltad bil, sa ingenting utan gav bara ett tecken att chaffis skulle åka före. Med blicken stadigt i backspegeln visade han vägen ända fram till ytterdörren.

Mannen steg ur bilen, låste den, tog med en portfölj, gav chaffis en väl tilltagen eurosedel och tackade. Han gav också tecken att chaffis kunde åka igen. Vilken han inte alls hade lust med men fick lov att göra ändå.

Han åkte ner till macken, satt kvar i bilen och försökte ha kontroll över vilka bilar som passerade. Den svarta speciella bilen skulle han inte missa. Hans taxi var nu upptagen, inga körningar resten av dagen lät han meddela.

fortsättning följer

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 4)

Posted in Mobergha on 03 januari 2010 by icole8

”Får vi gå dit?”

Svaret dröjde men hon gjorde det enkelt för sig.

”Imorgon kanske om fladdermössen flyttat ut.”

Det skulle väl ta bort en del av intresset men så fel hon hade. Med förtjusning sprang dom runt med armarna som vingar och lekte fladdermöss. Det skulle alltså bli en alldeles extra spännande dag imorgon. Då var en DVD ingenting mot Tornhusets hemliga rum…

Söndagen bjöd på ett makalöst vackert höstväder. Det var inget man räknat med i dessa höstregnens tid men hade väl ändå tagit med extra kläder lämpade för promenader i höstsol och lite kalla vindar.
Barnen var rastlösa men ville ändå inte gå ut, de vuxna som övernattat hade sovit som stockar och ville verkligen ut och få luft.

Så hon kompromissade. Popcorn och citrondricka till barnen, själv skulle hon följa med på en tur runt ägorna och uppåt skogen.

Hon förmanade om tändstickslekar, hett vatten i kranen, öppna för okända och barnen lovade ”nej, nejdå, absolut inte. Vi ska bara sitta här vi…”

När sällskapet hunnit en bit ursäktade hon sig och bad dom andra fortsätta. Hon hade en känsla av att hon nog behövde säkra upp vissa dörrar i alla fall. Så hon låste trappdörren till tornrummet och tog för säkerhets skull med nyckeln, visade hur säkerhetskedjan på ytterdörren fungerade och till sist: ”Svara inte i telefonen, dom ringer säkert igen senare.” ”Nejdå, vi lovar…”

Efter dryga timmen var de tillbaka, inte för att de ville men för att några skulle hinna med tåget och innan det en lättare middag. Gnolande gick hon mitt bland sina bekanta och tyckte helgen varit lyckad och hon var glad för att alla verkade så nöjda.

När de närmade sig gården stod där en man ute vid gärdet men han började snabbt gå mot skogen och så var han borta. Han var på hennes mark men folk på landet går ju lite som dom vill.

Hon öppnade ytterdörren och det var som tur inget särskilt som hänt. Popcorn var strödda lite över golvet och en utslagen mugg med saft, annars satt barnen tysta och tittade på ett gammalt program.

”Allt väl?” frågade hon och började samtidigt slamra med kastrullerna. ”Jaaadå”, svarade barnen i kör, ”men det ringde i telefonen, vi svarade inte…”

Pastavattnet kokade, hon fräste köttfärs i stekpannan, vände en omelett med kantarellstuvning, rostade bröd och dukade fram ostar, sallad och rester från gårdagen. Det mesta tycktes smaka och när gästerna började duka av så passade hon på att fråga den äldste av barnen:

”Var någon hit och knackade på dörren?” Han tittade lite på dom andra och skakade på huvudet. ”Nej, inte knackade, men någon gick därute på verandan. Vi låste med kedjan och gömde oss under bordet…”

Alltså var det som hon trott, mannen hon sett vid gärdet hade varit där och skyndade iväg när dom kom. Detta skulle hon kolla upp men senare, när huset var tomt igen. När gästerna åkt, när hon fick ro att sätta sig ner och tänka.

Det var oroligt i hennes huvud nu, hon behövde lugna ner sig för att se klart på saker och ting. Det hade hänt en del de sista två dygnen.

Efter en tupplur och en kopp citron- och ingefärste satte hon sig med ett blankt papper och började notera vad som hänt i tur och ordning.

Telefonsamtalet från Torild, det numret skulle hon ju skriva upp. Nu fanns där ytterligare ett nummer, ett mobilnummer. Hon ringde det första med nollorna på slutet och kom till Pastoratets telefonsvarare…”öppnar måndag kl 9.30… ”

Så tittade hon länge på det andra numret, det var obekant för henne. Hon slog numret och det gick 4 signaler, ”vidarekoppling sker”, skrap och så upptagetton. Gjorde ett försök till, samma sak. Därefter ringde hon nummerupplysningen. Såklart fanns det ingen abonnent.

Jaja, inte lägga energi på struntsaker…men så plötsligt mindes hon vad barnen berättat. Han gick omkring därute på verandan. På verandan fanns ju också en plastsäck som hon helt glömt bort. Hon gick ut och hämtade den, tog in den under hallampan och öppnade försiktigt som om det skulle hoppa ut något från den.

Det var björkved och åter björkved. Hon staplade upp den mot murstocken i hallen så veden skulle torka ordentligt och när plastsäcken var tömd ser hon kuvertet på golvet.

Ett vanligt brunt kuvert med handskriven text: Till Dig Som Syndat Haver. Hon upprepade orden flera gånger, tittade på fram- och baksidan. Ingenting annat. I kuvertet ingenting. Var detta ämnat åt henne? Vad hade hon gjort? Nej, det måste vara ett makabert skämt, men känslan i maggropen var bekant. Hon hade hört det förut, för länge sedan, i en annan tid, i ett annat liv.

Olusten ville inte ge vika så hon bestämde sig för att ta bilen och åka ner till macken i närheten. Dom hade lite av varje och som hon nu också behövde. Där kunde hon kanske föra in samtalet lite försiktigt på det som hänt, börja nysta.

Tog med mobilen, låste alla dörrar, lämnade utelampan på och även TV:n. Som om hon ändå satt där inne. Ifall någon trodde att huset var tomt…

Det hade frusit på, några minusgrader och vattenpölarnas is krossades som glas där hon for fram. Som när hon cyklade till skolan om hösten, försökte pricka så många vattenpölar som möjligt. Nu körde hon rakt fram och tittade noga så ingenting skulle undgå hennes ögon. Inga fler djur ville hon ha under bilen.

Väl framme vid macken tittade hon på de parkerade bilarna och på de som kom och gick. Ingen bekant förutom taxibilen då. Han brukade sitta här i väntan på körningarna.

Hon gick bland hyllorna och tittade förstrött och försökte samtidigt lyssna på samtalen därinne. Det kunde kanske ge någon ledtråd i alla fall. Men det var mest sport och skvaller om grannens fru ”som varit ute i svängen igen” och så han den där som går omkring med bössan och….HAN SOM GÅR OMKRING MED BÖSSAN…? Hon gick närmare men det var inget mer att säga tydligen. Ett välbekant inslag i den trista vardagen tydligen.

Vid disken presenterade hon sig för mackägaren, taxiföraren och en yngre man. ”Hej, det är jag som har flyttat in där uppe, Tornhuset ni vet. Ville passa på att presentera mig…”. De tre såg inte särkilt förvånade ut, det mesta var redan känt här.

”Ja välkommen till byn då, hoppas du kommer att trivas.” Dom tittade på varandra och hon kunde utläsa något slags ordlös kommunikation där. ”Javisst, jag känner mig riktigt som hemma här”, svarade hon. Tystnad, och hon skruvar på sig för att just komma på vad hon glömt och går tillbaka mot mjölken. Hon hörde taxiföraren prata med de andra.

”Hade ett ärende dit i helgen,” sa taxiföraren. ”Skicklig kvinna det där, hunnit en hel del, mycket lovande parti” skrockade han vidare och dom andra flinade med.

Hon tyckte inte om den sortens humor så hon frågade rent ut: ”Jaha, och din fru, vad heter hon då?” Taxiföraren harklade sig, blev allvarlig och torkade bort smulorna runt munnen. ”Torild, prästen du vet, det är min fru”. Hon är som vilken vanlig människa som helst. Inte som en gammal nucka som en del kanske tror”.

Samtalet verkade dö ut, hon betalade för varorna och gick men i dörren skickade hon en hälsning till prästen. Hon skulle ju ringa henne och försöka få någon ordning i det som hänt. Bra att vara lite förutseende där.

Tillbaka i bilen blev hon sittande med en sak ringande i skallen: ”Han som går omkring med bössan…”

För första gången kändes det lite motigt att åka hem. Nyss var huset fullt av liv, nu var hon ensam, men det var ju mer hennes normala tillstånd. Så parkera bilen, in och låsa dörren, låta utelampan lysa och tända en brasa. Precis det skulle hon göra.

En sprakande björkvedsbrasa, en filt och så slappna av. Lavendelte. Nej, cognac. Två kanske.

Så vaknade hon också, i soffan med filten på. Brasan länge sedan utbrunnen. Köksklockans rungande 6 slag kunde väcka de döda. Hon klev upp, tittade ut i mörkret, såg att snö fallit under natten, minus 5 grader ute. Brrr! Några timmar till i en varm säng så var hon redo igen.

Om det inte vore för spåren hon just såg. De som så tydligt framträdde efter snöfallet. Det fanns ingen snö kvällen innan. Den hade fallit nu senaste timmarna. Någon hade traskat runt hennes hus medan hon sov i soffan.

Klarvaken och nu rätt så ilsken drog hon på sig yllestrumpor och varma kläder. Ficklampan och ett vedträ i andra handen. Vem det än var så hade han inget runt hennes hus att göra…det meddeladet skulle då fram.

fortsättning imorgon

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 3)

Posted in Mobergha on 03 januari 2010 by icole8

Vid postlådan såg hon flera trampade spår som om ett par hade stått och språkat med varandra. Hon märkte också att de flesta fotavtrycken visade att dom tittat uppåt, mot hennes hus. Det var nämligen bara dit den vägen gick. Så tog man den så var man på väg till henne i Tornhuset. Det gjorde henne lite mer nyfiken med tanke på gårdagens vedsäck men det fanns inga spår av fotgängare på vägen.

Däremot ett bilspår som inte var hennes i alla fall. Regnet hade visserligen gjort sitt för att förstöra det men upp på gårdsplanen kunde hon se att en bil kört fram, backat och farit igen. Möjligen några fotavtryck närmast huset men hon hade flera par skor så det kunde lika gärna vara hennes egna. Hon lämnade de funderingarna, slog upp kaffet och bredde ut tidningen.

Huvudnyheterna var det gamla vanliga med krig och elände och allt annat i världen som visserligen man kan må dåligt av men inte heller göra så mycket åt. Så hon bläddrade vidare.

Lokala nyheter av allehanda slag och så föll blicken på en liten notis längst ner till vänster: ”Jaktlaget saknar efter veckans jakt flera hundar, upplysningar kan lämnas till jaktledaren eller till polisen.”

Saknar hundar. Ja, en av jägarna visste då var hans hund fanns, i de sälla jaktmarkerna. Det hade han ju själv sett till. Hon blev lätt illamående vid tanken på hur han behandlat sin hund. Osmakligt, märkligt. En verkligt duktig hund skulle väl få en chans.

Men klockan tickade på och just den i köket slog varje timme och tydligen var den redan 12.00. Hon fick bråttom.

Snodde till en mjuk chokladkaka, tog fram matbröd ur frysen (nybakat hade liksom inte hunnits med denna gången), dukade med de nya, fräscha indiska tygerna som egentligen var tänkta som gardinerna. Något hon uppsnappat på en möbelmässa och som hon nu gjorde på sitt eget personliga sätt.

På det stora matsalbordet för de 12 vuxna gästerna hade hon lagt tunna, skira gardinlängder på tvärsen, färgerna påminde om höstens och hon var noga med att allt skulle kännas genomtänkt och harmoniskt.

Så undertallrikar i metalliknande gyllene färger, rödbrunt, mörkgrönt och violett. Ett höstbord, en höstfest, ett firande av början på ett nytt liv, en nystart. Ett bättre liv? Förhoppningsvis.

Ljus i kandelabrarna, servetter och de indiska små ljuslyktorna med glaspärlor och spegelbitar återgav ljusen på ett mycket stiligt sätt.

”Högborgerligt, man kanske skulle tända en cigarr…”log lite när hon tänkte på sin morfar.

I övrigt dukade hon med benvitt porslin, nedärvt, lite kantstött men mycket älskat. Gamla ärvda silverbestick hade hon också. Gafflar som en mindre höräfsa, skedar som en soppslev. Nej, dom plockade hon bort, en annan gång kanske.

Men en sak var viktig, aldrig för mycket av något, hellre då plocka bort än lägga till. Nu hade hon inte så mycket tid att fundera så det blev precis lagomt.

Det fanns ett mindre bord för barnen, 5-6 barn skulle komma beroende på kompisar och sådant. Det blev ett litet runt bord i anslutning till TV:n, dom skulle se en alldeles nyutkommen film på DVD så det hade hon gått med på. Annars var hon inte så mycket för att äta och titta på TV, samtidigt alltså.

Det mörknade redan lite därute, klockan slog sina 3 slag. Nu snart skulle de första gästerna vara där och hon spanade nedåt vägen till. Där kom en svart taxi, saktade in och så svängde den uppför den sliriga lervägen.

Hon kastade en blick i spegeln och tja, inte en dag över 60 i alla fall, inte så underligt heller, eftersom hon inte ens fyllt 59 år ännu. Sådant spelade ingen roll längre, hon uppskattade mera det som fanns bakom rynkor och påsar, grått hår eller flintar. ”Förgängligt. Utseende är förgängligt…” Faktiskt mormors uttryck.

Några timmar senare satt de fortfarande vid det stora slagbordet, samtalade om nu och då, åt av ostarna och de exotiska frukterna, några smaskade på sura lingon med ingefära och turkisk yogurt.

Barnen hade tröttnat på sittandet och spankulerade runt i huset på upptäcksfärd. Utomhus fanns inget som lockade, inte i detta höstrusk. Själv lutade hon sig mot ryggstödet och tänkte ta upp historien om hunden men avstod. Inte drömmen heller. Hon ville inte bli påmind om det, inte just nu i alla fall.

Så kom barnen ramlande in genom köksdörren. ”Får vi gå upp?” Ja, övervåningen är öppen för alla idag, skrattade hon och tänkte på hur hon städat och förberett allt.

Under en halvtimme blev det tyst men så small det köksdörren och den äldsta flickan stod med en rejäl gammal nyckel i handen. ”Vart går den här?”

Själv visste hon inte var dom hittat den nyckeln men svarade för enkelhetens skull: ”Till hemliga rummet kanske.”

Så på en 10-dels sekund flög en bild förbi på näthinnan. Hon hade just den nyckeln i förklädesfickan, höll i den hårt. Hon var en anställd på gården och var på väg att göra något strängeligen förbjudet.

(fortsättning imorgon)

fortsättning, Mobergha Gestgifveri (Del 2)

Posted in Mobergha on 02 januari 2010 by icole8

Förstummad står hon kvar och ser mannen gå med stora steg bort över åker och äng och så tittar hon ner på blodet på vägkanten. Men herregud, hunden levde ju, varför inte åka till en veterinär…märkligt. Hon satte sig i bilen och blev sittande. Detta var som en riktigt dålig film, men han skulle ju höra av sig. Det värsta hon visste var att ha saker ouppklarade med någon. Detta ständiga gnagande i skallen. Den energin kunde gå till något bättre.

Så vred hon om nyckeln och startade bilen, stängde radion och var ytterst koncentrerad på vägen resten av hemresan. Det var ingen vidare start på den stundande festen minsann. Helst hade hon velat tala ut med mannen direkt men kom sig inte för att fråga om varken namn eller telefon. Hon kände inte någon i byn så det skulle bli svårt. Men Torild, prästen. Hon kanske visste något.

Hemma igen skyndade hon sig till telefonen och kollade om numret fanns kvar i presentatören. Jo, det fanns ett nummer med några nollor på slutet. Säkert prästens. Nu hade hon inte tid längre med detta. Imorgon den här tiden skulle huset vara fullt med folk och hon skulle stolt visa upp vad hon hunnit med. Vissa skulle stanna över till söndagen så gästrummen skulle också bäddas och göras iordning.

Liten vas med färska blommor, en handduk och en chokladbit instoppad under kuddhörnet, ett par varma tofflor. En god bok att läsa om så önskas. En vacker ljusstake. Detaljer. Mycket viktigt i hennes liv. Hade alltid varit.

Hon plockade upp och sorterade in det som handlats, vissa saker förvarade hon under trappan ute i kallfarstun. Den trappa som ledde upp till tornrummet, ett rum som inte hon använde ännu. Så länge det hölls sig kring 0-strecket var detta ett utmärkt skafferi. Trappan var också perfekt att ställa varma kastruller och ugnsformar på, det skulle hon göra ikväll när det mesta av matlagningen var gjord.

”Vissa saker smakar ännu bättre uppvärmda, förutom surströmmng då” (också efter sin morfar).

Så fram med bönor, linser, quinoa, kyckling, kryddor, tonfisk, älgfärs, creme fraiche, grädde, soya, lök, grönsaker och allt möjligt som var uppräknat i receptsamlingen. Och till detta ett glas rött vin… Det satte fart på inspirationen och hon glömde för en stund den tråkiga händelsen med hunden.

Några timmar senare låg hon med slutna ögon i badkaret, levande ljus flämtande i den höga silverljusstaken, Mozarts toner strömmade ur stereon, hon smuttande på sitt tredje glas rödvin och kände hur livsandarna vaknade till liv eller egentligen smektes till vila, hon slappnade av så pass att det var knappt hon hörde bankandet på ytterdörren.

Som en zombie tittade hon på mormors guldklocka som hon hade i en gammal tvålkopp på handfatet, 23.47. Vem i herrans namn…

Hon tvekade mellan att låtsas att hon inte hört och att stiga upp, men bankandet gjorde det omöjligt att stanna kvar. På med sidenmorgonrocken som klistrade sig mot den varma och fuktiga huden och hon rös när fötterna nådde det kalla stengolvet. Hon svor inom sig, fast det var inte hennes stil att svära.

”Men nu må det vara något extra viktigt, det som tydligen inte kan vänta till imorgon eller meddelas per telefon”. När hon väl ilsknade till var hon inte lätt att tas med.

På med ljuset men det fanns inget. Elströmmen var tydligen borta. Brolampan var tänd när hon gick upp men nu var där kolmörkt. Det ven runt knutarna och huset skakade till och så brakade regnet ner, som det värsta skyfall. Hon tog ficklampan från jackfickan och öppnade dörren som vinden höll på att slita av gångjärnen när den väl fick tag i den.

Hon blundade och tappade nästan andan men skrek ändå rakt ut i tomheten ”Vad gäller det?” Lyssnade men hörde endast vindarnas tjutande. Med blicken mot verandan och tappra försök att urskilja något såg hon till sist konturerna av en person sitta hopkrupen där.

”Hallå vem är ni, har det hänt något?” Då svaret uteblev tog hon sin regnrock, klev i gummistövlarna med bara, våta fötter utan att känna hur kalla stövlarna egentligen var. Hon tog de tre-fyra stegen mellan ytterdörren till glasverandan som en trestegshoppare och halkade, föll och slog huvudet i något.

Hon mindes att hon ställt en järngryta där som skulle passa fint till advent och tallriset. Men det var inte den. Det var tur det. Inget rörde sig i alla fall och när hon fått ljus i ficklampan igen lyste hon runt och konstaterade: Inget levande finns här, sånär som på mig då. Faktum är att jag också kunnat vara livlös…

Hon ångrade nu att hon tagit det sista vinglaset och att glasögonen blivit glömda i köket någonstans. Hon måste alltså gå fram och se på nära håll vad det var. Hon var normalt inte rädd av sig men den här situationen kändes onekligen obehaglig.

Hon tog ett djupt andetag, kisade med ögonen och lyste på det som fanns där. Det var orörligt. Hon petade med foten, ingenting hände. Petade lite hårdare men det var helt stilla. Hon såg nu att det blänkte av våt plast och det var alltså en plastsäck med något i.

Detta var nästan för mycket. Men det var inget att skjuta upp. In i huset och leta ljus, tändstickor och glasögon. Hon ville inte stå där i mörkret om ficklampan också slocknade…

Det blinkade till i lamporna men så blev det svart igen. Så svart som man inte ens kan tänka sig. Väl tillbaka med gummihandskar på och en liten kniv för säkerhets skull tvekade hon inte. Hon öppnade säcken och kände försiktigt efter. Inget varmt, inget levande, inget otäckt. Bara en säck med fin och doftande brasved.

Åh, hon hade fått björkved av någon snäll person. Hon hade visserligen inte sagt det till så många men det bästa hon visste var en riktig gammeldags brasa gjord på björkved. Inför festen imorgon passade det ju perfekt.

Men vem kommer så här sent med en säck ved? Ja, sannerligen hon det visste. Men nu sprang hon in, upp till duschen och vred på det varmast huset hade kvar av vatten. Äntligen skulle hon få sova och vakna till en ny, härlig höstdag. Väckarklockan brydde om sig inte om. Det skulle dröja till kl 15.00 innan gästerna började komma.

Vid 11-tiden satte hon sig käpprak upp i sängen, ajaj, huvudet ömmade både av vin och annat. Hon hade haft den mest makabra dröm, men detta var ingen dröm som bara skingrades med tilltagande vakenhet. Den här drömmen kändes kusligt sann på något vis.

Den utspelade sig nämligen just i detta huset fastän i gången tid. Hon kände igen huset, det här speciella huset med tornet på kortsidan. Omgivningarna var bekanta till viss del, skogen var inte så hög och tät bara. Men det var utan tvekan detta huset.

På väggen ner mot byvägen kunde man läsa med sirligt textade svarta bokstäver mot vitt:

Mobergha Gestgifveri

Fast nu var hon inte ägaren, nu var hon en anställd. Hon mindes hur hon nigit för en högbarmad, barsk kvinna och att hon känt sig väldigt liten på jorden. En man hade också skymtat till i drömmen men endast som en siluett. Det var i alla fall en sak som fastnat i hennes huvud, orden som kvinnan upprepade flera gånger:

”Ni har besökt tornrummet, det är synd och skam. Förtappade är sådana människor som ni.”

Mindes hur kinderna blossat röda och att hon skyndsamt nigit flera gånger och sprungit till skogen för att gömma sina tårar.

Vad betydde detta, besökt tornrummet nattetid? Vad fanns det där som var både syndigt och skamligt för en ung flicka i 17-18 års ålder? Hon hade nu svårt att koncentrera sig på dagens innehåll, nutidens. Det skulle troligen behövas en hel kanna starkt mörkrostat och en rejäl rusch ner till vägen för att hämta tidningen.

Blåsa ur skallen med koffein innifrån och med höstens vindiga luft utifrån, skulle det möjligen hjälpa? Säg det.

Hon provade tända i taket och faktiskt så fungerade det. Elektriskt i all ära men ha gärna reservljus och annat i beredskap, mumlade hon för sig själv. På med kaffet och ut i höstluften! Hon tittade inte till höger där hon varit i natt och famlat runt utan skyndade sig nerför backen i den sliriga lervällingen.

Tidningsbudet hade erbjudit sig att köra upp dom 300 metrarna och lämna tidningen i inplastat skick vid grinden men hon tackade nej. Det var inte hennes stil, det kändes bara fint att få igång blodomloppet och väcka hjärnan. Och sedan toppa med extra fint nymalet bryggkaffe.

(forts imorgon)

Berättelsen om Mobergha Gestgifveri (Del 1)

Posted in Mobergha on 01 januari 2010 by icole8

Kvällarna var betydligt mörkare nu och ännu fanns det mycket ogjort utomhus innan vintern. Men allt fick ta den tid det behövde. Det var något som livet lärt henne, det var inte bra att skynda på. Då blev det halvgjort, slarvgjort eller kanske aldrig gjort.

Det som nu skulle bli hennes hem resterande tid i livet tronade majestätiskt framför henne. Den mörka skogen bakom och himlens rodnad i väster ramade in den perfekta tavlan. Det beskrev det orden inte förmådde. Den känslan som fanns i bröstet.

Drömmen som kanske blivit sann, huset hon längtat till men inte visste om det verkligen fanns. Hon hade inte tid att vänta längre på den lilla röda stugan som påminde om ett gammalt julkort. Hennes liv var inte oändligt. Skulle det bli en flytt från lägenheten i stan till ett ensligt hus på landet var detta det bästa alternativet.

Hon var inte alldeles nöjd men det kändes ändå mycket bra. Särskilt vid jämförelse med vad hon hade att välja mellan. Att bli gammal och ensam i ett stort hyreshus i en medelstor stad var måhända ännu mer ensamt än att verkligen bosätta sig ensligt av egen fri vilja. Här fanns ju alla fall naturen och de vilda djuren som sällskap.

Hon hade inte valt att leva singel. Det hade funnits förhållanden men sjukdom och olycka hade lämnat henne ensam och nu var hon van. Målet var inte längre att hitta någon att dela livet med utan att leva -våga leva medan det ännu fanns något liv.

Så när bilderna i annonsen visade ett lite större trähus med ett torn vid ena kortsidan och där läget, priset och skicket på bostaden var det bästa hittills slog hon till. Vågade inte vänta på något fler, åren gick så fort numera. Skulle det bli något av så var det dags nu. Lägenheten såldes snabbt och till ett mycket bra pris så hon kunde flytta innan 15 september.

Och nu var det snart 20 oktober. Mycket att göra utomhus innan snön skulle lägga sig över, mycket att göra inomhus men ändå inget som var livsviktigt. Värme, el och vatten fungerade och resten, ja de fick också ta den tid det behövde. Med ved i spisen och en varm dusch, kaffe och tidning så gick det mesta att överleva. Hon var inte bortskämd, barndomen hade lärt henne att allting går och att man själv måste ansvara för sitt liv och sin överlevnad.

Den här dagen hade regnet strilat ner oavbrutet och vattenpölar växte här och var på gårdsplanen. Ett av stuprören höll inte tätt och väggen mot tornet var genomdränkt av regnvatten. Detta var en första gradens prioritet. Så imorgon skulle stegen upp och inspektion göras. Sedan inhandlas vad som behövdes, listorna blev långa inför resan till stan på fredag.

Det var även en liten inflyttningsfest inplanerad på lördagen så hon hade städat och fixat, lagt ner en hel del arbete på att få till den där speciella atmosfären, det skulle vara lite orientaliskt men på ett lagom lantligt sätt – ja, det blev väl en blandning av det. Hon hade listorna skrivna och resten skulle hon fundera ut i bilen till stan.

Så ringde telefonen och hon fick lov att springa in med stövlar och regnrock på, mobilen var heldöd härute så det blev en del motionerande. Fast inte henne emot, hon tyckte om när det var lite motstånd ibland. Det gav liksom lusten tillbaka att visa att man kan visst, om viljan finns. Aldrig ge upp, alltid för tidigt att ge upp.

”Hej det här är Torild, jag är präst här i socknen. Jag vill hälsa dig välkommen till kyrkan på söndag, vi har träff höst och vår med alla nyinflyttade och jag ser att ditt namn finns med…vi börjar kl 10.30 i församlingsgården. Du är hjärtligt välkommen!”
”Jag ska försöka komma men kan inte lova något i dagsläget men jag försöker i alla fall. Tack för att du ringde.”

Hon kallade prästen för du precis som alla andra, var inte mycket för att göra sig till. Alla människor föds nakna tänkte hon, varken mer eller mindre. Ett knep hon hade också när hon stod inför en grupp och skulle tala, tänka sig att dom alla är nakna…Så enkelt det blev.

Så fredag till stan, lördag fest och söndag till kyrkan. Det sista kunde hon tänka sig vara utan. Inte nödvändigvis den här söndagen, det kom ju en träff till på våren, så…Hon lämnade saken och funderade på vinsorterna och vilka färger ljusen i kandelabrarna skulle vara…lila eller kanske mörkgröna, båda skulle passa bra.

Så gick dagen snart över i kväll och mörket kom krypande snabbt här vid storskogens fot. Lampan på husknuten lyste starkt och även på uthuset fanns en lampa, dock utan fungerande glödlampa men den fanns antecknad på listan. Så ljust skulle det vara i den mån hon ville se vad som fanns där ute på kvällen. Ibland kanske man inte vill se något och då kan mörkret kännas riktigt tryggt, ja tur att man ibland får välja, tänkte hon, låste ytterdörren och fyllde vatten i kaffebryggaren.

Dagen därpå strålade solen igen från en gnistrande blå hösthimmel. Den speglade sig i de vattenpölar som bildats av gårdagens regn och solstrålarna glittrade på vattenytan. De kändes lite varmt fortfarande men hösten närmade sig snabbt. Löven hade ändrat färg, vinden kändes snålare och blommorna stod med böjda nackar efter den första nattfrosten. Den kom ovanligt tidigt denna höst.

Lingonen lyste röda, det var alltid gott med frostnupna lingon till efterrätt. Hon mindes barndomens vattlingon med nyskummad grädde. Så hon plockade snabbt en skål och ställde in i kylen, det skulle vara ingefära och turkiskt yogurt till dom. En gammal sed fast i ny tappning. Kanske på lördag till festen?

Ett par dagars plockande och städande utomhus gjorde att det såg riktigt högborgerligt ut, för att härma sin morfar. Han var alltid lika imponerad av de som hade det lite finare och bättre ställt, han brukade ibland tända en cigarr och blåsa ut röken i finrummet. ”Här ska lukta herrskap”, brukade han säga. De var väl tiden han arbetade åt storbonden i grannbyn som satt sina spår.

Fredagen började tidigt och innan kl 10.00 var hon i stan med en inköpslista i var ficka. Vin-och matlistan och spik-och sånt-listan. Ett par timmar och så var hon på väg hemåt igen. Byvägen var lite slirig och lerig efter regnet, hon tog det lugnt men den här bilen kunde ta sig fram så det var inga problem. Hon gnolade med i bilradions Mama Mia, here I go again… och så pang körde hon på något.

Som en stor sten…eller vad annat kunde det vara? Hon satt tyst och lyssnade. Inga ljud. Slog av motorn. Tittade i backspeglarna. Ingen där. Öppnade försiktigt dörren och satte ner foten. Trampade hon på något? Ja, det kunde vara något. Kikade försiktigt och där är en hårig svans. Hon tittade förskräckt under bilen och ser den. En mindre hund av något slag, troligen död eller åtminstone ordentligt skadad. Han lät inte, han andades inte…jo han andades svagt.

Vad gör man nu? Ingen mobil med sig, inte en människa i sikte. Inte en bilmotor hörs, jo vänta, det hörs ett muller men det är nog en traktor. Hon lyssnar och hör motorljudet komma och gå och springer ett 30-tal meter bakåt för att se bättre. Det är en traktor som kör fram och tillbaka på en åker och hon börjar ropa redan nu på hjälp fast hon förstår att traktorföraren inte kan höra henne. Det är för långt bort.

Hon springer tillbaka och ser då att det står en man vid bilen med ett gevär på axeln. Han tittar ner på svansen som sticker fram och spottar fram: ”Hur fan kör du människa, du har ju kört på hunden, Ralf. Min jakthund, den bästa av dom. Jävla kärringar, ska inte ha körkort, säkert stadsbo också. Skulle inte se en rosa elefant heller,” skriker han. Så faller han ner på knä i leran, drar fram hunden och skjuter honom i nacken med två skott. ”Så där ja”, väser han, tar hunden och slänger den över axeln som en dödad hare. Blodet färgar den gröna jaktrocken då det rinner genom hundens mun. Så känslokallt, så otäckt. Hans bäste jakthund och bäste vän?

”Jag kommer att höra av mig, var så säker…”

(forts imorgon)