Archive for the Mobergha Category

fortsättning Mobergha Gestgifveri (Del 3)

Posted in Mobergha on 03 januari 2010 by icole8

Vid postlådan såg hon flera trampade spår som om ett par hade stått och språkat med varandra. Hon märkte också att de flesta fotavtrycken visade att dom tittat uppåt, mot hennes hus. Det var nämligen bara dit den vägen gick. Så tog man den så var man på väg till henne i Tornhuset. Det gjorde henne lite mer nyfiken med tanke på gårdagens vedsäck men det fanns inga spår av fotgängare på vägen.

Däremot ett bilspår som inte var hennes i alla fall. Regnet hade visserligen gjort sitt för att förstöra det men upp på gårdsplanen kunde hon se att en bil kört fram, backat och farit igen. Möjligen några fotavtryck närmast huset men hon hade flera par skor så det kunde lika gärna vara hennes egna. Hon lämnade de funderingarna, slog upp kaffet och bredde ut tidningen.

Huvudnyheterna var det gamla vanliga med krig och elände och allt annat i världen som visserligen man kan må dåligt av men inte heller göra så mycket åt. Så hon bläddrade vidare.

Lokala nyheter av allehanda slag och så föll blicken på en liten notis längst ner till vänster: ”Jaktlaget saknar efter veckans jakt flera hundar, upplysningar kan lämnas till jaktledaren eller till polisen.”

Saknar hundar. Ja, en av jägarna visste då var hans hund fanns, i de sälla jaktmarkerna. Det hade han ju själv sett till. Hon blev lätt illamående vid tanken på hur han behandlat sin hund. Osmakligt, märkligt. En verkligt duktig hund skulle väl få en chans.

Men klockan tickade på och just den i köket slog varje timme och tydligen var den redan 12.00. Hon fick bråttom.

Snodde till en mjuk chokladkaka, tog fram matbröd ur frysen (nybakat hade liksom inte hunnits med denna gången), dukade med de nya, fräscha indiska tygerna som egentligen var tänkta som gardinerna. Något hon uppsnappat på en möbelmässa och som hon nu gjorde på sitt eget personliga sätt.

På det stora matsalbordet för de 12 vuxna gästerna hade hon lagt tunna, skira gardinlängder på tvärsen, färgerna påminde om höstens och hon var noga med att allt skulle kännas genomtänkt och harmoniskt.

Så undertallrikar i metalliknande gyllene färger, rödbrunt, mörkgrönt och violett. Ett höstbord, en höstfest, ett firande av början på ett nytt liv, en nystart. Ett bättre liv? Förhoppningsvis.

Ljus i kandelabrarna, servetter och de indiska små ljuslyktorna med glaspärlor och spegelbitar återgav ljusen på ett mycket stiligt sätt.

”Högborgerligt, man kanske skulle tända en cigarr…”log lite när hon tänkte på sin morfar.

I övrigt dukade hon med benvitt porslin, nedärvt, lite kantstött men mycket älskat. Gamla ärvda silverbestick hade hon också. Gafflar som en mindre höräfsa, skedar som en soppslev. Nej, dom plockade hon bort, en annan gång kanske.

Men en sak var viktig, aldrig för mycket av något, hellre då plocka bort än lägga till. Nu hade hon inte så mycket tid att fundera så det blev precis lagomt.

Det fanns ett mindre bord för barnen, 5-6 barn skulle komma beroende på kompisar och sådant. Det blev ett litet runt bord i anslutning till TV:n, dom skulle se en alldeles nyutkommen film på DVD så det hade hon gått med på. Annars var hon inte så mycket för att äta och titta på TV, samtidigt alltså.

Det mörknade redan lite därute, klockan slog sina 3 slag. Nu snart skulle de första gästerna vara där och hon spanade nedåt vägen till. Där kom en svart taxi, saktade in och så svängde den uppför den sliriga lervägen.

Hon kastade en blick i spegeln och tja, inte en dag över 60 i alla fall, inte så underligt heller, eftersom hon inte ens fyllt 59 år ännu. Sådant spelade ingen roll längre, hon uppskattade mera det som fanns bakom rynkor och påsar, grått hår eller flintar. ”Förgängligt. Utseende är förgängligt…” Faktiskt mormors uttryck.

Några timmar senare satt de fortfarande vid det stora slagbordet, samtalade om nu och då, åt av ostarna och de exotiska frukterna, några smaskade på sura lingon med ingefära och turkisk yogurt.

Barnen hade tröttnat på sittandet och spankulerade runt i huset på upptäcksfärd. Utomhus fanns inget som lockade, inte i detta höstrusk. Själv lutade hon sig mot ryggstödet och tänkte ta upp historien om hunden men avstod. Inte drömmen heller. Hon ville inte bli påmind om det, inte just nu i alla fall.

Så kom barnen ramlande in genom köksdörren. ”Får vi gå upp?” Ja, övervåningen är öppen för alla idag, skrattade hon och tänkte på hur hon städat och förberett allt.

Under en halvtimme blev det tyst men så small det köksdörren och den äldsta flickan stod med en rejäl gammal nyckel i handen. ”Vart går den här?”

Själv visste hon inte var dom hittat den nyckeln men svarade för enkelhetens skull: ”Till hemliga rummet kanske.”

Så på en 10-dels sekund flög en bild förbi på näthinnan. Hon hade just den nyckeln i förklädesfickan, höll i den hårt. Hon var en anställd på gården och var på väg att göra något strängeligen förbjudet.

(fortsättning imorgon)

Annonser

fortsättning, Mobergha Gestgifveri (Del 2)

Posted in Mobergha on 02 januari 2010 by icole8

Förstummad står hon kvar och ser mannen gå med stora steg bort över åker och äng och så tittar hon ner på blodet på vägkanten. Men herregud, hunden levde ju, varför inte åka till en veterinär…märkligt. Hon satte sig i bilen och blev sittande. Detta var som en riktigt dålig film, men han skulle ju höra av sig. Det värsta hon visste var att ha saker ouppklarade med någon. Detta ständiga gnagande i skallen. Den energin kunde gå till något bättre.

Så vred hon om nyckeln och startade bilen, stängde radion och var ytterst koncentrerad på vägen resten av hemresan. Det var ingen vidare start på den stundande festen minsann. Helst hade hon velat tala ut med mannen direkt men kom sig inte för att fråga om varken namn eller telefon. Hon kände inte någon i byn så det skulle bli svårt. Men Torild, prästen. Hon kanske visste något.

Hemma igen skyndade hon sig till telefonen och kollade om numret fanns kvar i presentatören. Jo, det fanns ett nummer med några nollor på slutet. Säkert prästens. Nu hade hon inte tid längre med detta. Imorgon den här tiden skulle huset vara fullt med folk och hon skulle stolt visa upp vad hon hunnit med. Vissa skulle stanna över till söndagen så gästrummen skulle också bäddas och göras iordning.

Liten vas med färska blommor, en handduk och en chokladbit instoppad under kuddhörnet, ett par varma tofflor. En god bok att läsa om så önskas. En vacker ljusstake. Detaljer. Mycket viktigt i hennes liv. Hade alltid varit.

Hon plockade upp och sorterade in det som handlats, vissa saker förvarade hon under trappan ute i kallfarstun. Den trappa som ledde upp till tornrummet, ett rum som inte hon använde ännu. Så länge det hölls sig kring 0-strecket var detta ett utmärkt skafferi. Trappan var också perfekt att ställa varma kastruller och ugnsformar på, det skulle hon göra ikväll när det mesta av matlagningen var gjord.

”Vissa saker smakar ännu bättre uppvärmda, förutom surströmmng då” (också efter sin morfar).

Så fram med bönor, linser, quinoa, kyckling, kryddor, tonfisk, älgfärs, creme fraiche, grädde, soya, lök, grönsaker och allt möjligt som var uppräknat i receptsamlingen. Och till detta ett glas rött vin… Det satte fart på inspirationen och hon glömde för en stund den tråkiga händelsen med hunden.

Några timmar senare låg hon med slutna ögon i badkaret, levande ljus flämtande i den höga silverljusstaken, Mozarts toner strömmade ur stereon, hon smuttande på sitt tredje glas rödvin och kände hur livsandarna vaknade till liv eller egentligen smektes till vila, hon slappnade av så pass att det var knappt hon hörde bankandet på ytterdörren.

Som en zombie tittade hon på mormors guldklocka som hon hade i en gammal tvålkopp på handfatet, 23.47. Vem i herrans namn…

Hon tvekade mellan att låtsas att hon inte hört och att stiga upp, men bankandet gjorde det omöjligt att stanna kvar. På med sidenmorgonrocken som klistrade sig mot den varma och fuktiga huden och hon rös när fötterna nådde det kalla stengolvet. Hon svor inom sig, fast det var inte hennes stil att svära.

”Men nu må det vara något extra viktigt, det som tydligen inte kan vänta till imorgon eller meddelas per telefon”. När hon väl ilsknade till var hon inte lätt att tas med.

På med ljuset men det fanns inget. Elströmmen var tydligen borta. Brolampan var tänd när hon gick upp men nu var där kolmörkt. Det ven runt knutarna och huset skakade till och så brakade regnet ner, som det värsta skyfall. Hon tog ficklampan från jackfickan och öppnade dörren som vinden höll på att slita av gångjärnen när den väl fick tag i den.

Hon blundade och tappade nästan andan men skrek ändå rakt ut i tomheten ”Vad gäller det?” Lyssnade men hörde endast vindarnas tjutande. Med blicken mot verandan och tappra försök att urskilja något såg hon till sist konturerna av en person sitta hopkrupen där.

”Hallå vem är ni, har det hänt något?” Då svaret uteblev tog hon sin regnrock, klev i gummistövlarna med bara, våta fötter utan att känna hur kalla stövlarna egentligen var. Hon tog de tre-fyra stegen mellan ytterdörren till glasverandan som en trestegshoppare och halkade, föll och slog huvudet i något.

Hon mindes att hon ställt en järngryta där som skulle passa fint till advent och tallriset. Men det var inte den. Det var tur det. Inget rörde sig i alla fall och när hon fått ljus i ficklampan igen lyste hon runt och konstaterade: Inget levande finns här, sånär som på mig då. Faktum är att jag också kunnat vara livlös…

Hon ångrade nu att hon tagit det sista vinglaset och att glasögonen blivit glömda i köket någonstans. Hon måste alltså gå fram och se på nära håll vad det var. Hon var normalt inte rädd av sig men den här situationen kändes onekligen obehaglig.

Hon tog ett djupt andetag, kisade med ögonen och lyste på det som fanns där. Det var orörligt. Hon petade med foten, ingenting hände. Petade lite hårdare men det var helt stilla. Hon såg nu att det blänkte av våt plast och det var alltså en plastsäck med något i.

Detta var nästan för mycket. Men det var inget att skjuta upp. In i huset och leta ljus, tändstickor och glasögon. Hon ville inte stå där i mörkret om ficklampan också slocknade…

Det blinkade till i lamporna men så blev det svart igen. Så svart som man inte ens kan tänka sig. Väl tillbaka med gummihandskar på och en liten kniv för säkerhets skull tvekade hon inte. Hon öppnade säcken och kände försiktigt efter. Inget varmt, inget levande, inget otäckt. Bara en säck med fin och doftande brasved.

Åh, hon hade fått björkved av någon snäll person. Hon hade visserligen inte sagt det till så många men det bästa hon visste var en riktig gammeldags brasa gjord på björkved. Inför festen imorgon passade det ju perfekt.

Men vem kommer så här sent med en säck ved? Ja, sannerligen hon det visste. Men nu sprang hon in, upp till duschen och vred på det varmast huset hade kvar av vatten. Äntligen skulle hon få sova och vakna till en ny, härlig höstdag. Väckarklockan brydde om sig inte om. Det skulle dröja till kl 15.00 innan gästerna började komma.

Vid 11-tiden satte hon sig käpprak upp i sängen, ajaj, huvudet ömmade både av vin och annat. Hon hade haft den mest makabra dröm, men detta var ingen dröm som bara skingrades med tilltagande vakenhet. Den här drömmen kändes kusligt sann på något vis.

Den utspelade sig nämligen just i detta huset fastän i gången tid. Hon kände igen huset, det här speciella huset med tornet på kortsidan. Omgivningarna var bekanta till viss del, skogen var inte så hög och tät bara. Men det var utan tvekan detta huset.

På väggen ner mot byvägen kunde man läsa med sirligt textade svarta bokstäver mot vitt:

Mobergha Gestgifveri

Fast nu var hon inte ägaren, nu var hon en anställd. Hon mindes hur hon nigit för en högbarmad, barsk kvinna och att hon känt sig väldigt liten på jorden. En man hade också skymtat till i drömmen men endast som en siluett. Det var i alla fall en sak som fastnat i hennes huvud, orden som kvinnan upprepade flera gånger:

”Ni har besökt tornrummet, det är synd och skam. Förtappade är sådana människor som ni.”

Mindes hur kinderna blossat röda och att hon skyndsamt nigit flera gånger och sprungit till skogen för att gömma sina tårar.

Vad betydde detta, besökt tornrummet nattetid? Vad fanns det där som var både syndigt och skamligt för en ung flicka i 17-18 års ålder? Hon hade nu svårt att koncentrera sig på dagens innehåll, nutidens. Det skulle troligen behövas en hel kanna starkt mörkrostat och en rejäl rusch ner till vägen för att hämta tidningen.

Blåsa ur skallen med koffein innifrån och med höstens vindiga luft utifrån, skulle det möjligen hjälpa? Säg det.

Hon provade tända i taket och faktiskt så fungerade det. Elektriskt i all ära men ha gärna reservljus och annat i beredskap, mumlade hon för sig själv. På med kaffet och ut i höstluften! Hon tittade inte till höger där hon varit i natt och famlat runt utan skyndade sig nerför backen i den sliriga lervällingen.

Tidningsbudet hade erbjudit sig att köra upp dom 300 metrarna och lämna tidningen i inplastat skick vid grinden men hon tackade nej. Det var inte hennes stil, det kändes bara fint att få igång blodomloppet och väcka hjärnan. Och sedan toppa med extra fint nymalet bryggkaffe.

(forts imorgon)

Berättelsen om Mobergha Gestgifveri (Del 1)

Posted in Mobergha on 01 januari 2010 by icole8

Kvällarna var betydligt mörkare nu och ännu fanns det mycket ogjort utomhus innan vintern. Men allt fick ta den tid det behövde. Det var något som livet lärt henne, det var inte bra att skynda på. Då blev det halvgjort, slarvgjort eller kanske aldrig gjort.

Det som nu skulle bli hennes hem resterande tid i livet tronade majestätiskt framför henne. Den mörka skogen bakom och himlens rodnad i väster ramade in den perfekta tavlan. Det beskrev det orden inte förmådde. Den känslan som fanns i bröstet.

Drömmen som kanske blivit sann, huset hon längtat till men inte visste om det verkligen fanns. Hon hade inte tid att vänta längre på den lilla röda stugan som påminde om ett gammalt julkort. Hennes liv var inte oändligt. Skulle det bli en flytt från lägenheten i stan till ett ensligt hus på landet var detta det bästa alternativet.

Hon var inte alldeles nöjd men det kändes ändå mycket bra. Särskilt vid jämförelse med vad hon hade att välja mellan. Att bli gammal och ensam i ett stort hyreshus i en medelstor stad var måhända ännu mer ensamt än att verkligen bosätta sig ensligt av egen fri vilja. Här fanns ju alla fall naturen och de vilda djuren som sällskap.

Hon hade inte valt att leva singel. Det hade funnits förhållanden men sjukdom och olycka hade lämnat henne ensam och nu var hon van. Målet var inte längre att hitta någon att dela livet med utan att leva -våga leva medan det ännu fanns något liv.

Så när bilderna i annonsen visade ett lite större trähus med ett torn vid ena kortsidan och där läget, priset och skicket på bostaden var det bästa hittills slog hon till. Vågade inte vänta på något fler, åren gick så fort numera. Skulle det bli något av så var det dags nu. Lägenheten såldes snabbt och till ett mycket bra pris så hon kunde flytta innan 15 september.

Och nu var det snart 20 oktober. Mycket att göra utomhus innan snön skulle lägga sig över, mycket att göra inomhus men ändå inget som var livsviktigt. Värme, el och vatten fungerade och resten, ja de fick också ta den tid det behövde. Med ved i spisen och en varm dusch, kaffe och tidning så gick det mesta att överleva. Hon var inte bortskämd, barndomen hade lärt henne att allting går och att man själv måste ansvara för sitt liv och sin överlevnad.

Den här dagen hade regnet strilat ner oavbrutet och vattenpölar växte här och var på gårdsplanen. Ett av stuprören höll inte tätt och väggen mot tornet var genomdränkt av regnvatten. Detta var en första gradens prioritet. Så imorgon skulle stegen upp och inspektion göras. Sedan inhandlas vad som behövdes, listorna blev långa inför resan till stan på fredag.

Det var även en liten inflyttningsfest inplanerad på lördagen så hon hade städat och fixat, lagt ner en hel del arbete på att få till den där speciella atmosfären, det skulle vara lite orientaliskt men på ett lagom lantligt sätt – ja, det blev väl en blandning av det. Hon hade listorna skrivna och resten skulle hon fundera ut i bilen till stan.

Så ringde telefonen och hon fick lov att springa in med stövlar och regnrock på, mobilen var heldöd härute så det blev en del motionerande. Fast inte henne emot, hon tyckte om när det var lite motstånd ibland. Det gav liksom lusten tillbaka att visa att man kan visst, om viljan finns. Aldrig ge upp, alltid för tidigt att ge upp.

”Hej det här är Torild, jag är präst här i socknen. Jag vill hälsa dig välkommen till kyrkan på söndag, vi har träff höst och vår med alla nyinflyttade och jag ser att ditt namn finns med…vi börjar kl 10.30 i församlingsgården. Du är hjärtligt välkommen!”
”Jag ska försöka komma men kan inte lova något i dagsläget men jag försöker i alla fall. Tack för att du ringde.”

Hon kallade prästen för du precis som alla andra, var inte mycket för att göra sig till. Alla människor föds nakna tänkte hon, varken mer eller mindre. Ett knep hon hade också när hon stod inför en grupp och skulle tala, tänka sig att dom alla är nakna…Så enkelt det blev.

Så fredag till stan, lördag fest och söndag till kyrkan. Det sista kunde hon tänka sig vara utan. Inte nödvändigvis den här söndagen, det kom ju en träff till på våren, så…Hon lämnade saken och funderade på vinsorterna och vilka färger ljusen i kandelabrarna skulle vara…lila eller kanske mörkgröna, båda skulle passa bra.

Så gick dagen snart över i kväll och mörket kom krypande snabbt här vid storskogens fot. Lampan på husknuten lyste starkt och även på uthuset fanns en lampa, dock utan fungerande glödlampa men den fanns antecknad på listan. Så ljust skulle det vara i den mån hon ville se vad som fanns där ute på kvällen. Ibland kanske man inte vill se något och då kan mörkret kännas riktigt tryggt, ja tur att man ibland får välja, tänkte hon, låste ytterdörren och fyllde vatten i kaffebryggaren.

Dagen därpå strålade solen igen från en gnistrande blå hösthimmel. Den speglade sig i de vattenpölar som bildats av gårdagens regn och solstrålarna glittrade på vattenytan. De kändes lite varmt fortfarande men hösten närmade sig snabbt. Löven hade ändrat färg, vinden kändes snålare och blommorna stod med böjda nackar efter den första nattfrosten. Den kom ovanligt tidigt denna höst.

Lingonen lyste röda, det var alltid gott med frostnupna lingon till efterrätt. Hon mindes barndomens vattlingon med nyskummad grädde. Så hon plockade snabbt en skål och ställde in i kylen, det skulle vara ingefära och turkiskt yogurt till dom. En gammal sed fast i ny tappning. Kanske på lördag till festen?

Ett par dagars plockande och städande utomhus gjorde att det såg riktigt högborgerligt ut, för att härma sin morfar. Han var alltid lika imponerad av de som hade det lite finare och bättre ställt, han brukade ibland tända en cigarr och blåsa ut röken i finrummet. ”Här ska lukta herrskap”, brukade han säga. De var väl tiden han arbetade åt storbonden i grannbyn som satt sina spår.

Fredagen började tidigt och innan kl 10.00 var hon i stan med en inköpslista i var ficka. Vin-och matlistan och spik-och sånt-listan. Ett par timmar och så var hon på väg hemåt igen. Byvägen var lite slirig och lerig efter regnet, hon tog det lugnt men den här bilen kunde ta sig fram så det var inga problem. Hon gnolade med i bilradions Mama Mia, here I go again… och så pang körde hon på något.

Som en stor sten…eller vad annat kunde det vara? Hon satt tyst och lyssnade. Inga ljud. Slog av motorn. Tittade i backspeglarna. Ingen där. Öppnade försiktigt dörren och satte ner foten. Trampade hon på något? Ja, det kunde vara något. Kikade försiktigt och där är en hårig svans. Hon tittade förskräckt under bilen och ser den. En mindre hund av något slag, troligen död eller åtminstone ordentligt skadad. Han lät inte, han andades inte…jo han andades svagt.

Vad gör man nu? Ingen mobil med sig, inte en människa i sikte. Inte en bilmotor hörs, jo vänta, det hörs ett muller men det är nog en traktor. Hon lyssnar och hör motorljudet komma och gå och springer ett 30-tal meter bakåt för att se bättre. Det är en traktor som kör fram och tillbaka på en åker och hon börjar ropa redan nu på hjälp fast hon förstår att traktorföraren inte kan höra henne. Det är för långt bort.

Hon springer tillbaka och ser då att det står en man vid bilen med ett gevär på axeln. Han tittar ner på svansen som sticker fram och spottar fram: ”Hur fan kör du människa, du har ju kört på hunden, Ralf. Min jakthund, den bästa av dom. Jävla kärringar, ska inte ha körkort, säkert stadsbo också. Skulle inte se en rosa elefant heller,” skriker han. Så faller han ner på knä i leran, drar fram hunden och skjuter honom i nacken med två skott. ”Så där ja”, väser han, tar hunden och slänger den över axeln som en dödad hare. Blodet färgar den gröna jaktrocken då det rinner genom hundens mun. Så känslokallt, så otäckt. Hans bäste jakthund och bäste vän?

”Jag kommer att höra av mig, var så säker…”

(forts imorgon)