Archive for the Om mig Category

Ser Du mig så ser jag Dig …

Posted in Humorterapi, Om mig on 22 december 2012 by icole8

Min passion eller vad den kan kallas är att iaktta. Människor särskilt, även lyssna på samtal som jag inte kan undvika, i kassakön eller på tåget.

Jag ser särskilt den gråbruna folkrörelsen, för att inte säga svarta. Vad är det med folk? Mullvadar har skyddsfärg men herrgud …

”Jo men svart, det går ju alltid. Det passar ju till allt ”… javisst på begravningen också … Men så oerhört urtvättat och trist.

En svarthårig kvinna lagom rund med lagomt svarttonat hår och glasögon, gissa vilken färg? Fel, de är stålbågar, grå … Står utanför Lidl med snowjoggings utanpå de svarta tightsen till den volyminösa täckjackan i svart  (2 tandpetare i en kork) och röker, samtalande med en annan kvinna så trist så jag glömt hur hon såg ut …

”Ja nu har jag handlat allt till jul”, blåser ut röken i en rejäl gråpelare mot den tunga snötyngda blågrå himlen…

Varför har jag blivit så ironisk? Ja säg det. Trött på gråheten tror jag. Så när jag fick rådet av en viss B T att färga håret djupt mörkrött gick jag åstad direkt …

Nu blir ju inte grått hår djupt mörkrött även om det står något liknande på kartongen … nej det blir en aning dragning åt orange-röd-brun-röd eller något liknande.  Det blev inte turkost i alla fall. Strunt samma, det blev en färgklick i den grå massan.

Men för att återgå till iakttagandet och lyssnandet då. Det här har jag skrivit om förut, kolla på folks näsor. Särskilt när de är parvis, jag menar han-o-hon. Jag tror mig ha funnit lösningen på att hitta den rätta/e … sök efter den som har en nästan identisk näsa som du. Då blir ni lyckliga i alla dagar! Eller så ändrar näsorna form efter ett långt äktenskap.

Jag tittade noga på tåget, de paren som verkade som de suttit ihop i 100 år … exakta näsor. Var den enes stor och böjd så var den andres … ja du fattar. Äcklande på ett vis. Troligen något i stil med att jag älskar min jättenäsa så därför älskar jag dig …  och din jättenäsa.

Så samtalen.

”Har du provat vinmålning?”

”Oj det låter spännande. Hur gör man då, blandar man vin med färg eller?”

”Nä, du dricker vin och samtidigt målar en tavla, det blir så annorlunda förstår du…”

Kantänka mig det, dricker man flera glas än tillbörligt blir säkert många saker annorlunda.

Jaja, jag ska inte vara elak. Det blir ingen lyckligare av.

Nej hellre då ett glas rött och en kul tavla.

Det ska jag och min julfirande kompis göra i helgerna, måla tavlor.

Men vinet tror jag får bero, jag har förresten inget hemma.

En väggklocka runt halsen

Posted in Om mig on 19 oktober 2012 by icole8

Efter en titt i gamla smyckeslådan kan jag bara konstatera att jag är hopplöst ute. Inte tillräckligt för att kallas retro utan helt enkelt bara omodern.

Nu ska smycken vara stora och gärna av metall. Eller som en skivad skärbräda i plast i kulörta färger.

En sågklinga, eller en halv kanske, kan vara väl så bra.

Eller morfars väggklocka sönderplockad, dvs urverket, och fantasifullt uppträtt på lämplig kedja typ.

Har hela klimatet i smyckesvärlden liksom mycket annat hårdnat? Som stål, i form av kulor och tunga hängen, blanka, hårda. Var tog kvinnligheten vägen?

Blommor i pasteller med infattade gnistrande pärlor, sirliga former, rankor, hängen som rosenknoppar … bling-bling

Ja har man något val? Bara att haka på eller inte, man kan låta bli också men det är lite kul med detta i plast, inte särskilt tungt heller.

Så på Lindex fingrade jag på ett liknande … men det blev inget köp. Tänkte prova en egen variant, varför inte se efter vad som ligger i lådorna … några klädnypor i plast, en och annan kniv och gaffel, kanske remsor av färgglada påsar … ingenting är omöjligt och egen stil är alltid att föredra.

För den som vågar.

Se det goda och vackra hos människor

Posted in Mänsklighet, Om mig on 17 oktober 2012 by icole8

Det skrev jag för en tid sedan att jag hädanefter skulle göra.

Igår sattes jag på prov. Hade tid för däckbyte och kom i god tid, fick köra in bilen 10 minuter före och strax därefter kliver en äldre herre in med en min som han svalt något riktigt surt och beskt.

Han vandrade runt bland däcken, hans uppsyn var densamma. Grabben som la om mina däck hade fullt upp och med hörselskydd på dessutom, så där fick han inget napp.

Jag känner igen den här karaktären. Liksom en jakthund försöker de nosa upp ett spår … inte av hare eller räv, utan något att klaga på och få vräka ur sig sitt illamående som tär på dom av någon anledning.

Allt eftersom blev hans vankande mer idogt och han kastar sitt suröga på mig och min bil … men jag har tränat förr med dessa ”jägare” så jag ser honom inte utan använder ”the dolphin smile” … mycket effektivt för att de ska tappa jaktlusten.

Den minen är mycket effektiv även i andra sammanhang, får återkomma.

Så blev min bil nersänkt i golvnivå, jag frågar om jag ska köra ut den innan jag betalar men fick svaret att det behövde jag inte, tiden skulle räcka till.

Med en lapp i handen gick jag genom glasdörren där det ska betalas, och alltid luktar kaffe, fick vänta en stund, ytterligare en liten stund då någon springer in och vill ha ett besked och så precis kl 14.00 säkert på sekunden brakar den sure jägaren in genom dörren och vrålar: ska du inte köra ut bilen, du är väl klar, stå här och snacka skit!

Min reaktion var oväntad.

Eftersom det bästa man kan göra för att ”ge igen” är att uppträda precis tvärtom, leende och helst med en klapp på axeln säga självklart, genast, förstår att du har bråttom (hade säkert tid kl 14.00 prick och där står min bil och hindrar en stackars pensionerad som säkert har så mycket att göra att han har tid att komma 20 min för utsatt tid och trampa runt bland däcken…

MEN så hör jag min egen röst, med styrka från jag vet inte var, oförskämt svara honom:

Hörrödudu nu lägger du av va´, jag är inte alls klar, och förresten frågade jag killarna om jag skulle köra ut bilen och dom sa nej…

Tro inte att han lyssnade, han hade ju fått upp drevet, nu skulle här skällas och gormas, det han väntat på hela tiden.

Ja men kör ut bilen nångång då, svarar han, stå där och prata en massa skit.

Jag fortsätter:

Nu lugnar du ner dig, fattar du det (gubbjävel tänkte jag) och ger honom Fingret.

De kan du ha själv du, svarar han.

Men om jag inte såg alldeles fel hade han ett annat ansiktsuttryck, möjligen att ena mungipan pekade något mer horisontellt. Han mådde en aning bättre

Ska jag klämma till med att visst fanns det något vackert hos honom ändå?

Men tror inte att jag hann titta på honom tillräckligt länge för att upptäcka det …

Det blir en grå träningsoverall från Adidas

Posted in Om mig on 15 oktober 2012 by icole8

Den stora skräcken har landat och byggt ett bo på mitt huvud. Den har skickat tentakler ner i mitt matsmältningssystem. Den har knutit ihop mina tarmar och satt sprätt på min hjärtas elsystem, AV-knutan och allt de där ni vet … (artrioventrikulärknutan).

Ren och skär ångest (för övrigt kan jag inte tro att den har den färgen med tanke på hur den förfärar och förskräcker och ger illamående och kallsvett).

Ångest är möjligen spygrön eller blekgrå.

Vad an detta obehags grund? Normalt har jag normal ångest i normala doser normalt ofta. (Normal har för mig färgen klarblå by the way …)

Jo jag ska lämna tryggheten, lägenheten, de dagliga rutinerna, lämna in hundarna på pensionatet (där 1000 saker kan gå snett om man har livlig fantasi som jag) lämna in bagaget (en syrenlila väska med blank yta och hjul som rullar i alla riktningar så man kan gå med den bredvid sig några decimeter framför… kommer antagligen bort och aldrig mer igen) kliva ombord på en plan från SAS (låter tryggt men det är fasansfullt långt till marken oavsett) och landa i för mig främmande land … där ALLA talar franska och bara ruskar på huvudet när jag försöker med engelska blandat med tyska …

Frukostar med feta mackor bredda med Nutella och till det kaffe, ingen hälsosam yogurt med nyttiga gryn och nötter, det blir magvändning direkt.

Jag får ångest när jag inte vet hur dagarna ska se ut, jag blir svettig bara av tanken att någon på engelska säger let´s go for a walk … men vad ska jag ha på mig? Det kanske är +20 ute men även +-0 och regn. Ångest.

Let´s go för lunch down town (det är bara en liten by egentligen) … vad ska jag ha på mig? Å. igen.

Let´s meditate on the floor … vad ska jag … Å.

Hur är de andra klädda? Några från UK, en från Egypten, två från Finland, en från Italien, en från Danmark, en från Schweiz … alla betydligt yngre än jag. Jag är troligen den äldsta i den gruppen av 23 kursare som ska åka till France och bo på ett Slott … vad ska man ha på sig under middagen, 3-rätters, varje kväll?

Istället för att försöka se ut som någon annan och vara som någon annan eller ens försöka likna en världsvan kvinna som reser ständigt och som bott i flera kontinenter och som pratar flera språk flytande –

Istället för allt detta ska jag vara jag. En liten grå mus som sitter där och bara låter de andra skina  och blänka ikapp med de stora kristallkronorna i slottet.

Jag ska iakttaga och lägga märke till. Jag, den lilla grå. Som ser och hör men inte syns. Det är generöst tycker jag.

Så det blir en träningsöverall i grått, Adidas troligen, den såg jag på Intersport.

Det blir svårt att beskriva mig visserligen. Så jag ska ha en orange väska över axeln eller snett över bröstet med tanke på väskryckare.

Så hon i grått med den där orange väskan då. Hon var med på en veckokurs i Frankrike hösten 2012 och lät alla andra skina och synas. Fast väskan sticker ut så jag kanske tar den vita istället.

Med svarta små rundlar.

Svart, grå, brun eller blå?

Posted in Om mig on 11 oktober 2012 by icole8

Det får vara nog med det nu.

När jag tittar bland alla gamla kläder som hänger, eller snarare trängs, är det en sorglig syn. Modet – men särskilt färgerna …

Något säger tvärstopp och jag bestämmer mig för att bli röd eller orange.

Det blir upplyftande och troligen roligare än allt trist i den grå-brun-svart-mörkblå skalan.

Så in på en av Birsta-butikerna och ryckte åt mig en jacka i den knallrödaste färgen jag sett. MEN mitt gammeljag provade också en mullvaddsfärgad i samma modell och pris …ojojoj det var nära!

Djupt inom mig kom någon slags mullvadsälskande varelse fram och tyckte till … ”å den passar bra till den oranga väskan och halsduken jag nyss köpt” …

Slå ner den eländes mullvaden och go for it sa den nya rösten och utan att tveka köpte jag den röda jackan och en matchande lite tjockare halsduk, i olika röda färger!

Nu har jag ju även problemet att min nyinköpta väska är orange … kan man ju inte ha till en röd jacka.

Men tänkt att det kan man, jag höll den mot jackan och plötsligt är väskan orange-röd med betoning på röd. Och tittar man noga finns det orange i halsduken.

Så kommer jag vilse nu på resan till Frankrike så får man koncentrera sig på rött om jag ska komma tillrätta … enklare än en mullvad tror jag.

 

 

 

 

Gruva och gruva

Posted in Om mig on 10 oktober 2012 by icole8

 

Nog är det märkligt att man ska gruva sig så mycket.

Normalt, om jag har en tid hos tandläkaren inskriven i agendan, börjar jag sådär 4-5 dagar innan att gruva. Trots att det inte hjälper ett dugg.

Jag kan inte påverka det som ska ske, möjligen förvärra det genom att bygga upp ett eländes elände i mitt huvud. Svetten bryter fram och pulsen ökar. Till vilken nytta då?

Imorse när jag plockat ut bettskenan kände jag ett litet hack i tand … mycket litet men hur jag än försökte låtsas att det inte fanns kunde tungan inte hålla sig i styr. Ständigt där och grävde, snart var tungspetsen röd och irriterad.

Jaja, kanske bäst att få det tillslipat så jag ringde tandis. Tänkte mig en tid om en vecka (så jag fick gruva lite …).

”Kan du vara här om en halvtimme?”

Chockad men glad, javisst om jag skyndar mig och slängde in 5 skedar yogurt, snabbdusch, torkade håret och 10 minuter före utsatt tid var jag på plats.

Vad man hinner på 20 minuter om man verkligen vill, normalt tar det mig 20 minuter att gäspa klart på morgonen …

Så en liten lätt tillslipning kunde ju inte vara så hemskt.

Men ack, här kom stora sprutan, rejäl bedövning, borr och fräs, instrument och diverse bågar och annat jox. Tänk om jag vetat vad som skulle ske, jag hade varit sjuk innan …

Men nu hade jag ju ingen aning. Fanns ju inget att gruva för. Tänkte jag. Lugn som en filbunke (var kommer detta uttryck ifrån), tankarna på annat håll.

Tro om jag kommer ihåg detta till nästa planerade besök? Ingen mening att slänga bort tid på att gruva sig, ej heller på att ångra sig för den delen.

Knappast, i min fårade gråhjärna är detta nerplöjt sedan barnsben.

Imorgon ska jag besikta bilen. Det gör inte ont. Har gjort det förr. Tar 10 min kanske en kvart.

Men jag gruvar. Tänk:

Om jag kör snett och halva bilen ramlar ner i det där diket…

Om jag plötsligt inte minns var bilprovningen ligger…

Om jag inte kommer ihåg hur man startar och bromsar…

Om han som besiktar är sur och tvär och ger mig några tvåor som ska åtgärdas å det snaraste och det inte finns några tider att få på verkstan för att alla ska lägga om däck och jag får körförbud och kan inte åka till stan och handla några fräcka kläder innan Frankrike-resan och inte åka med hundarna till pensionatet och ingenting fungerar och jag får stanna hemma och …

Tänk OM.

Resa och resa

Posted in Aldrig ge upp, Om mig on 21 september 2012 by icole8

”… på sin höjd en croissant med sylt, men kaffet är bra…”

Står inför faktum att jag ska ut och resa. Till ett för mig främmande land.

Och till ett främmande språk, nästan. Gått en kvällskurs för nybörjare för jättelänge sedan, för feg för att våga uttala de nasala ljuden. Minns vår lärare som försökte öppna luftflödet genom våra näsor, ack ack.

Så fick vi exemplet ”entrecote” … enkelt. Antrekå´. Inte alls. På franska heter det ”anträkått” ungefärligen. ”Det ska vara mera Kåt i uttalet”. Fnitter i klassen.

Nåja, jag äter inte längre kött så behöver inte beställa någon entrecote. Det är det minsta bekymret.

Nej, för mig, som mest skrotat runt hemmavid, är bokningen av flyg samt snabbtåg med flera byten i denna främmande storstads enorma järnvägsstationer ett större bekymmer. Minst sagt.

På en nyligen genomförd resa Sundsvall-Gävle hade jag förmånen att sitta mittemot en herre som faktiskt såg ut som en äkta fransman. Svart basker som var dragen neråt ena örat sådär chict. Vi samtalade om allt men så kom jag in på resan till Frankrike … vilket gjorde min resfeber något ytterliga höggradig.

”Gare de Nore, nej den stationen har inga förbindelser söderut, då har du bokat fel. Och det bör du nog försöka rätta till innan du lämnar landet för du förstår att den stationen är Gigantisk … inte lätt att hamna där av misstag.”

Hjälp. Kan någon hjälpa mig? Nu var jag på väg söderut i Sverige och tyckte det var nog så mycket att hålla reda på … herreligen vad har jag gett mig in på.

”Ja och så fransmännen, de vill inte alls vara hjälpsamma, de talar bara franska och har bråttom och gestikulerar och så, inget folk är otrevligare än dom.”

Så jag suckade och försökte lugna mitt galopperande hjärta.

”Kaffet är bra, lagom starkt och franskrostat. Och på sin höjd en croissant får man till frukost med sådan där söt sylt..”

”Tror att jag minns fel vad gäller stationen sa jag, det finns ju flera.” Ett försök att få bort den där brännande smärtan bakom bröstbenet.

Så vi satt tysta en stund. Men snart var vi där igen, i Paris och tågresor och mat och vin och …

Så vad är min värsta mardröm nu då vad gäller denna Frankrikeresa … Paris-Gare de Nore – Gare de Lyon – Le Creusot – Rulle – och slottet S:t Michel?

Jo att jag plötsligt inte ska veta var jag är, vart jag ska och hur jag ska ta mig dit … samt att inte göra mig förstådd i detta land med det mest otrevliga folket …

Så jag ber om hjälp. Jag ber min medresenär som efter en stund skickar alla uppgifterna klart och tydligt.

”Vi har 3 timmar på oss: efter 1tim 20 min är vi i Paris och Gare de Nore, byter till snabbtåget mot Gare de Lyon (går från samma plattform) och där till snabbtåget mot Le Creusot. Det är inga problem, bara vi löser rätt biljett på CDG-flygplatsen …”

Så enkelt, så tydligt.

Kanske kan liknas vid själva Livet. Vet inte var jag är, vart jag är på väg och hur jag ska ta mig dit men vet vad slutstationen är i alla fall …

När jag ser tillbaka på dessa resor jag gör vill jag känna att det var en fin resa med självklara hållplatser och byten. Att jag mött de människor som ledsagat mig och visat färdriktningen precis som jag själv gjort när någon gått vilse.

När jag så till sist nått slutstationen ska jag andas ut och med leende konstatera att resan var mödan värd.

Slits mellan

Posted in Om mig on 17 september 2012 by icole8

Nu har mitt undermedvetna börjat tala. Det påminner mig om det som jag paketerat och lagt undan i mörkret där nere. Sorg, besvikelser, saknad.

Plötsligt öppnas omslagen till de små händelser som verkat triviala men ack så betydelsefulla för min känsliga själ och lekamen.

En gammal stuga med ”ful” ytterbeklädnad … liten och troligen i dåligt skick där bakom eternitplattorna och under golvmattan … sviktande golv … gamla fönster, troligen dragig och kall vintertid, varm och kvav sommartid.

Förnuftet försöker säga att detta är inget att lägga pengar och energi på. Byn har förändrats, de flesta bekanta från förr liksom de flesta anhöriga är borta.

Ingen affär eller post, tågen stannar inte och bussen möjligen de två ggr den passerar … alltså en resa inåt stan och en tillbaka.

Vägen ner är i bedrövligt skick, särskilt på våren. Från postlådan och in till huset plogas det inte längre vintertid. Tackolov har någon ensam eremit bosatt sig nere vid älven åretrunt så fram till postlådorna  håller man öppet under vintern.

Men trots allt detta som talar MOT talar hjärtat FÖR.

Här vilar min barndoms lyckliga tid. Mormors trygghet och morfars slit på åker, i skogen och vid järnvägsbygget.

Min morbrors melankoli susar i träden runt promenadstigarna. Våra fötter nöter samma trädrötter, vi går i samma skogar och känner närvaron. Tiden saktar av. Cirkeln sluten.

Här är jag född. Älvens tysta storhet talar sitt språk till Bergets mäktiga uppenbarelse. De samtalar på sitt vis, jag talar med dom på mitt.

De känner mig. Är mina närmaste vänner liksom skogens mäktiga träd.

Dessa väsen har följt mig från mitt första stapplande steg. Berget har svarat när jag ropat Hallååååå … Hohooooo … Älvens vatten har sköljt mina fötter heta sommardagar, Storskogen har skyddat mig mörka kvällar när jag ensam gått Hem.

Detta är mitt Hem. En sliten och gammal vän väntar, som är värd att älskas som en nära anhörig är på ålderns höst. Trots väder och vind, skavd och fårad, tiden har haft sin gång. Men ändå så Älskad.

Jag väntar på att få öppna ytterdörren och försiktigt stänga den. Som vi gjorde på min lyckliga tid. Aldrig slå hårt i dörren …

Elda i spisen, sitta på den lilla pinnstolen och värma mina fötter. Som förr.

Känna närvaron av alla de kära som funnits här och som delat samma minnen som jag. De som kommit Hem till det lilla köket och känt samma lycka som jag gjort. Trygghet och värme, alltid.

Sitta på en bänk bakom huset och blicka över Älvens vatten, falla in i ett meditativt tillstånd, glömma tiden, bara Vara. Som vi gjorde förr.

Numer står där ingen bänk. Han som ofta satt där är begravd tillsammans med sin mor och far samt syster, min mamma. Kyrkan ligger inte långt bort, man kan höra kyrkklockorna över älvens vatten … de få gånger den ringer numera.

Det känns bra att de är samlade där, mina kära som delat min barndom. De vilar tryggt och är tillsammans igen, som förr.

Min plats på jorden är värd att Älskas och Vårdas med respekt för de som gått här före mig.

Morfars Mor som slet för att kunna behålla torpet när hon blev änka i unga år, morfar endast 9 mån. Det har berättats och jag lyssnade noga.

Kunde redan som barn känna den  speciella kraften som gör att människor orkar. Den som gör att man inte ger upp utan fortsätter oförtrutet.

Så nu slits jag mellan den gamla stugan och ett liv utan den.

Jag tror inte jag kan paketera den och gömma den i mitt undermedvetna.

Den är för storslagen för att rymmas där. Jag vill hålla den i min famn, sköta den och ge den en fin tid på sin ålders höst.

Och på min egen ålders höst.

Så ska cirkeln vara sluten igen.

Margot Wallströms rättframma var helt rätt

Posted in Om mig, Så vackert on 16 september 2012 by icole8

Skavlan gästades i fredags av bl a Margot Wallström. Underbart att höra henne.

Så ärligt och rättfram, även det hon nämnde om Göran P, hon sa vad hon tyckte och stod för det.

Sådana gillas. Själv har jag svårt att hålla truten ibland … på gott och ont. Men osagt kan vara bra vissa gånger.

Det som fastnade mest och som hon berättade sist var klockrent:

”Min mamma sa att man skulle alltid titta efter det vackra hos människor. Alla har någonting vackert ”… även om man ibland får titta länge … la hon till själv.

Åh jag håller så med så.

Från idag ska jag bara försöka hitta det vackra hos människor.

Får börja med mig själv då, kanske den största utmaningen …

Rädd, inte vara rädd

Posted in Andlighet, Änglar, Om mig on 14 september 2012 by icole8

Så länge jag minns har jag varit rädd. Rädsla för att möta något jag inte klarar av.

Ju mer jag känt rädsla, desto mer har jag blivit prövad … och just för det jag varit så rädd för.

När jag första gången kände närheten av någon icke mänsklig  var jag bara 7 år. Jag och min yngre syster satt tillsammans i fåtöljen och lyssnade på en EP-skiva, Grodan Boll.

Vår Mamma hade satt igång grammofonen för att vi skulle sitta tillsammans och lyssna medan hon skötte kossorna i ladugården en mörk höstkväll.

Jag kände tydligt närheten till den som satt bredvid mig men så fick jag se min syster tulta runt i köket och titta i pannskåpet.

Vem satt då bredvid mig och gav värme och närhet? För stunden var det inte den jag trodde …

Redan då fanns denna Någon där utifall att jag behövde känna trygghet. ”Inte vara rädd nu för ensamheten, höstmörkret, vinden som vinder och knäpper i timmerväggarna. Ingenting är Farligt, Jag finns här bredvid, alltid.”

Min första upplevelse av en Storhet som vi kan kalla vid olika namn, jag kallar den Skyddsängeln. Min egen.

Den som på detta påtagliga sätt försökte visa …  det finns inget att vara rädd för. Rädsla är bara ett hjärnspöke.

Om jag redan då hade tagit detta till mig på fullt allvar kanske min livsvandring sett annorlunda ut. Aldrig Rädd, det finns alltid någon där…

Men en 7-åring kan ha svårt att förstå detta storslagna. En vuxen kan ha svårt att förklara.

Så jag berättade det aldrig men kan än i dag känna den Värme och Trygghet som strålade från detta väsen.

När vår Mamma gick bort hastigt året efter, när tryggheten omkring oss rasade, visst fanns där en närhet som inte kunde förklaras?

På något sätt klarade vi oss igenom detta liksom alla andra prövningar som kantade livet. Det man aldrig skulle kunna drömma om drabbar, man klarar det, man får stöd och hjälp.

Alla har sin. Jag har min.

Min Skyddsängel.