Den gamla kökssoffan

Posted in Okategoriserade on 30 april 2019 by icole8

När vi talade om trygghet och vad det innebär såg jag den framför mig. En gammal nött kökssoffa med lock, inte värd många kronor men för mig ovärderlig.

Den inrymmer den värme, trygghet och kärlek jag fick som barn. Soffan fanns centralt i det lilla torpets kök och att vakna där var trygghet och värme. Att öppna ögonen och se sin mormor  var kärlek.

Att på kvällen krypa ner mellan lakanen och lyssna till de låga samtalen, höra spisens knastrande och till sist sjunka ner i sömn var tryggheten. Inget kunde hota mig här, allt var lugnt. Ute blåste det storm eller regnade det hårt men inne var frid. Kylan trängde sig på kalla vintrar men under täcket fanns värmen. Från mormor som fanns nära strålade kärleken.

Den gamla soffan finns kvar än idag och den står i köket i min stuga. Allt kan jag avvara men soffan ska jag ha kvar så länge jag lever. Den ska jag ha även när jag dör.

När det blir så dags ska jag bäddas ner i den. Läggas varligt mellan broderade lakan.  Locket ska ha en vacker trasmatta som täcke. Rygg- och armstöd kan sågas bort om den ska stå framför ett altare. Men inga krusiduller i övrigt.

Blommor kan få vara, möjligen en pelargon får trona på mitten. Om det är sommar en vas med ängsblommor.

Till kaffet kanelbulle och pepparkakor. Sång: Den blomstertid …

Det är i det lilla skönheten finns. Det är där den äkta kärleken och lyckan finns. Den som inte kan köpas för pengar.

Min barndom och mitt liv vilar här. Och här är jag trygg. Här får jag ro.

soffan.JPG

Annonser

Den natten talade vi

Posted in Okategoriserade on 29 april 2019 by icole8

Vi talade om barndom. Vi talade om trygghet. Vi talade om sorg och om smärta. Vi talade om kärlek. Om brist på kärlek. Vi talade med inlevelse och ibland med enbart tystnad. Den kompakta tystnad som infinner sig när orden blivit alltför många och beskrivande. När man behöver vila sig  totalt. När det känns alldeles för svårt.

Vi talade om svek och om lögner. Vi talade målande om minnen så att det stockade sig i halsen och rösten brast. Då tårarna inte gick att stoppa ur sitt flöde. Vi talade långt in på natten. Den natten när allt kom upp och vi lät det brista. Vi som mindes och som burit på sorg och smärtsamma minnen. I det innersta av alla rum inkapslat i mörker.

Vi gläntade  på den dörren. Till det innersta rummet. Till sist lät vi den öppna sig helt. Som en damm brister så flödade det. Utan slut. Allt kom upp till ytan. Det som vi burit i alla år. Sten efter sten dunsade ur hjärteroten och ner genom alltet. Det som tyngt oss. Det som hållit oss tillbaka. Det som satt gränser för vilka vi var eller ville bli.

Så till sist stod allt så klart.  Den natten när vi talade och när det flödade ur vårt innersta. När vi äntligen blev fria.

Denna sista nattvi talade.

 

 

En är tillräckligt

Posted in Okategoriserade on 08 april 2019 by icole8

rosen1

 

Det behövs bara en.

En enda ros är lika vacker som en hel bukett.

En enda riktigt god vän är tillräckligt.

Flera vänner är bra, men en riktig nära vän finns bara en.

Min bästa kompis hör jag någon säga.

Den allra bästa av dom alla.

En bästa vän, bästa kompis.

Liksom en äkta make.

Man har bara en.

Och det är tillräckligt.

 

Allt blir bra

Posted in Okategoriserade on 23 mars 2019 by icole8

Vinden stillnar framåt kvällen
Vågen planar ut mot stranden
Solen sjunker ner röd och stor
Gäddan slår i mörka vattnet
Lommen ropar över nejden
Inget är så farligt som du tror
Släpp din oro, jag är här hos dig
Allting ordnar sig

Allt blir bra

Blås ut ljuset, jag ska skydda dig
Vila ut hos mig

Allt blir bra

Hösten sliter löv från träden
Snart skall regnen börja falla
Mörkret smyger sig tätt inpå
När ljungen flammar upp på heden
När allting kastar långa skuggor
lovar jag att vara hos dig då
Släpp din oro, jag är här hos dig
Allting ordnar sig

Allt blir bra

Blås ut ljuset, jag ska skydda dig
Vila ut hos mig

Allt blir bra

Hör hur stormen rasar utanför
Här är tryggt och tyst och inget stör
Släpp din oro, jag är här hos dig
Allting ordnar sig,

Allt blir bra

Blås ut ljuset, jag ska skydda dig
Vila ut hos mig

Allt blir bra

Jonas G

 

Om våren om våren – då är det allra bäst

Posted in Okategoriserade on 17 februari 2019 by icole8

Maj den sköna, sol och fågelsång, bladknoppar och grönt vid stuguväggen mot söder. Den sista drivan bakom huset tinar sakta men säkert. Flugorna har vaknat och surrar på söderväggen. Älven har öppnat sig och niporna på norrsidan gapar svarta. Snön har smält och runnit ner, förenat sig med sitt rätta element. Tillsammans börjar färden mot havet.

Katten lapar sol på farstubron, himlen är ljuvligt blå, skogens tallar svajar lätta och förmodligen glada för den som kan uppfatta sådant. En kall, snörik och lång vinter är till ända och de sträcker ut sina grenar efter all tyngd som vilat på dom. Det spritter i rotsystemet och livet återvänder. Nya spröda skott och kottar är på väg att födas. Saven stiger och livet är värt att leva … ännu en sommar  väntar.

tallskog

Mormor ställer upp ytterdörren och hakar fast den. Nu kan man ha lite luftigare i torpet och det finns tid till annat än eldning. En brasa morgon och kväll och ibland en gång däremellan. Om det är mulet och regnar får man lägga in ett trä då och då. Skönt att kunna sitta vid spisen när regnet smattrar. Men denna dag är en strålande vårdag och hon tar bara på koftan när hon går till kossorna.

Korna råmar och skrapar sina klövar mot trätiljorna. De känner också vårluften och vet att det stundar härliga tider. Mormor låter dörren stå öppen och den friska luften sveper in. Kornas näsborrar vidgas och alla sex ögon riktas mot ljuset och de njuter av den friska luften. Snart snart ska deras hagar vara fyllda med det sprött gräs och saftig klöver ska spira.

klöver.jpg

Hon går en tur till skogen för att hämta färska grankvistar. Dom lägger hon framför brosteget. De fungerar bra att torka skorna på särskilt efter ladugårdsbesöken. Bland skogens träd kvittrar det och fåglarna har bråttom. Det gäller att hinna klart med bobyggandet och att få äggen kläckta, bråda dagar för skogens alla innevånare. En ekorre hoppar mellan träden och tjattrar, mormor svarar på sitt eget sätt.

I förklädet som hon håller uppvikt bär hon kvistbunten och vänder hemåt. Hon hör bussen som stannar vid landsvägen och hoppas att dottern ska komma idag. De ska hjälpas åt att bära ut lakan och annat inför det stora vårbyket vid älven. Innanfönstren ska även tas ner och fönsterremsorna gnuggas bort, den gamla vitmossan med de nu vissna lingonrisen ska slängas på högen bakom ladugården. En stund senare ser hon sin kära dotter Tora vinka från vägen ner mot torpet. Nu ska det bli gott med kaffe!

kaffetår.jpg

Dessa tillfällen var högtidsstunder. De påminde om tiden när alla fyra barnen bodde hemma och nu hade hon en av dom i köket, lite som förr. Hon la på den finaste duken som dotter Ingrid broderat och plockade fram finaste kaffekopparna. Se här är nybakat sa Tora, jag gick in på Hembageriet innan bussen. Gifflarna kan du spara men bullarna är lite ljumma fortfarande. Ögonen lyste ikapp på mor och dotter. Att få glädja någon och se  hur det uppskattas, kärlek utan större åthävor.  De njöt av kaffestunden och tog både påtår och tretår. Sådär, då får vi börja plocka ihop tvätten sa Tora, tiden går ju så fort.

De samlade alla lakan och örngott i stora knyten och bar ut i sommarstugan i väntan på den dag de skulle tvätta. Så tar vi väl fönstren sa Tora och hämtade en stol att kliva på. Med en trasa och lite varmt vatten blötte hon upp pappersremsorna, skruvade loss och lyfte ner innanfönstren ett efter ett. Tre glasrutor i vardera halvan, det gick undan och snart stod alla 10 uppradade för att bäras upp på vinden.

Puh sa mormor, nu sätter vi oss en stund. Jag har tunnbröd och getost om du vill smaka. Getmese också för den delen. Du stannar väl till middag? Jo tack jag kan ta tåget ikväll, då hinner vi äta tillsammans. Mormor blev varm inombords, en dag att minnas. Jag hjälper dig med korna och så lagar vi middagen sedan sa Tora. Hon kände sig tacksam för alla stunderna i det gamla hemmet.  Egentligen skulle hon åka med 4-bussen men ändrade sig. Kvällståget fick det bli.

stigen.jpg

Efter ladugårdsstök och blodbröd med vitsås och fläsk satt de vid bordet en stund. Disken tar jag hand om sedan sa mormor. Jag följer dig till stationen, har inte hämtat posten idag så det passar ju bra. Hon hade gärna gått utan annat ärende också …

De gick genom tallmon den genväg som fanns upptrampad till Stationen. Mormor före och Tora efter. Så många gånger hon gått så här från barnsben till vuxen ålder. Så många minnen, både glädje och sorg. Men idag kände hon sig lätt om hjärtat, snart skulle systrarna bestämma en dag för stortvätt. De skulle stå nere vid Älven, tända under järngrytorna, lägga tvätten i det kokande vattnet och skrubba med såpa. Stå på bryggkanten och skölja i det iskalla vattnet tills fingrarna värkte. En dag att längta till trots allt. De hade ju så mycket att prata om …

De vinkade Hej då, snart skulle de ju ses igen.

 

Året är 1955 – Mormor tar 11-bussen till stan

Posted in Okategoriserade on 25 januari 2019 by icole8

Januari och februari höll vintergreppet men så en marsdag hördes talgoxens vårsång. Snön hade börjat sjunka ihop och tallkronorna susade lättare i vinden befriade från sin tyngd.

Det anades lite vår i luften och det kändes även lättare i bröstet. Hon tog några djupa andetag på farstubron och kisade mot solen. Med avsaknad av det mesta, som bara fanns att inhandla i staden, bestämde hon sig. Dags att skjuta spjället och låta glöden i spisen göra sitt. Det blir inte så utkylt mellan två bussar, 11.10 till stan och 14.00 tillbaka.

Mormor tog fram sin svarta handväska, sina finare vinterskor med skinnkant, en kappa som inte var direkt ny men knappast sliten. Hon snurrade upp håret i en liten knut i nacken och satte på sin vinterhatt.

turkos

En scarf runt halsen och den brosch med en turkos sten hon bara använde vid vissa tillfällen. Sådana gånger hon ville känna sig lite fin. Liten droppe 4711 bakom var öra och hon stod resklar.

47112

Hon låste ytterdörren och hängde nyckeln på spiken. Den syntes för den som ville leta men det fanns inga sådana personer i byn. Man kunde lika gärna lämna öppet egentligen. Så gick hon med raska steg och njöt av den soliga vinterdagen i mitten av mars. Handväskan på handleden och den blå shoppingväskan i andra handen.

Så vänta en stund vid busshållplatsen och där stod också en av gubbarna i byn. Inte för att han skulle åka buss utan bara av nyfikenhet. Han brukade passa på att byta några ord med de som nu ändå bara ”väntade”. Inte störa någon i vardagsarbetet direkt. Några minuter bara innan den gula bussen dök upp i kurvan strax bortom vägen till Stationen. Hon satte upp armen väl synligt för att chauffören skulle se henne och stanna.

Ur portmonnän plockade hon fram jämna slantar för resan, tur och retur. Fick den lilla fyrkantiga biljetten i handen, stoppade den i väskans innerfack och satte sig näst längst fram. Närmast fönstret så att hon kunde betrakta allt bussen susade förbi och vad som rörde sig i byarna såhär mitt på dagen, en vanlig torsdag. Någon var ute på skidor, tre kvinnor stod och samtalade, en åkte spark med sparklåda och en häst med timmersläp kämpade längs skogskanten. Kråkor och skator samlades runt något, troligen resterna av ett dött djur.

Tjugo minuter senare bromsade bussen in och stannade en bit från Järnvägsstationen. Där var liv och rörelse. Tåget hade precis kommit in och avstigande blandades på perrongen med de som skulle åka. Avstigning, sa busschauffören och öppnade dörren. Mormor tog de två stegen ner och tackade för sig. Troligen skulle de ses igen på hemresan, det fanns inte så många chaufförer att välja bland.

sollefteå station ca 50 tal

Mormor tittade sig omkring och valde så trappan ner mot torget. Där fanns Hembageriet och Storgatan.  Att köpa med sig nybakat bröd och särskilt gifflar fyllda med hallonsylt var en längtan hon känt länge. Med påsarna i shoppingväskan traskade hon nöjd vidare in i Sybehörsbutiken för några garner och så vidare till Apoteket. Det började tryta i Albylasken och flaskan med ”väderdelande”. Vad den innehöll är väl en gåta men med några droppar på en sockerbit försvann alla magplågor och kanske annat med.

Efter en stunds flanerande  bestämde mormor att det var dags för Mejeributiken. Den fanns på Järnvägsgatan ovanför och en bit att promenera. Hon njöt av dagen och det vackra vädret, gjorde sig ingen brådska. I butiken fanns allehanda ostar som inte Lanthandlaren kunde erbjuda. Hon längtade mest efter kryddost och svecia, hushållsosten fanns i Lanthandeln så den fick anstå. Några lakritspipor i en liten påse var självklart, en speciell flicka älskade just lakrits …

De pratades en stund om väder och allt annat som kunde intressera en stadsbo att höra från den som bor på landet. Har det varit svårt med kylan … nejdå vi har rejält med ved … och korna mjölkar … jadå det är som det ska … vinterväg över älven … ja det är nära nu till kyrkan då man kan ta sparken över … isen håller väl ett bra tag till … jodå men den kontrolleras varje dag av Johan så,  ja tack för mig då …

Klockan började gå mot 13 och hon sa adjö för denna gången. I sakta mak strosade hon vidare och tittade i skyltfönstren längs Storgatan på väg mot Järnvägstationen. Då hon kom i god tid satte hon sig i väntsalen och betraktade de resande. Länge sedan hon varit ute bland folk nu. Här fanns både finfolk och andra, hon tittade i smyg på den paranta damen som satt lite för sig själv. Hon var nog en av de som skulle med tåget söderut resonerade mormor. Mot Stockholm minsann. Snart kom en proper herre i överrock och hatt och med ljusig vaxad mustasch. De krokade arm och försvann ut på perrongen.

ånglok

Själv var hon så nöjd och längtade redan hem till köket. Smaka på gifflarna till nykokat kaffe, ta av sig skorna och sätta sig framför spisen. Ingen kunde väl ha det bättre … staden lockade inte mer än en tur dit ibland. På hemresen åkte även en av de bekanta i byn. Det skulle bakas tunnbröd om några veckor så då var hon välkommen. Och hon tackade och skulle fundera på saken.

Snart gick hon vägen ner till torpet igen och kände sig så tacksam. Det var en dag imorgon också för det som inte gjorts idag. Men nu vankades kaffe och en giffel med hallonsylt, senare en tur till korna. En vedkorg att fylla och nytt vatten från brunnen. Dagstidningen oläst och kanske en eftermiddagslur på soffan. Det tar på att åka till stan och att vila lite kan man kosta på sig. Katten var nöjd med sällskap och la sig spinnande intill.

Och till kvällsgröten ett par skivor kryddost på en tunnbrödssmörgås. Det kunde inte vara bättre. Väggklockan tickade på och slog sina slag. Dong dong dong … dagar kom och gick.

väggklocka.jpg

Vissa hade sina guldkanter. Och i april skulle det bakas i bagarstugan hos grannfrun. Tunnbröd och halvtjocka mjukkakor. En stunds gemenskap och en fylld låda i matboden.

Det gick mot vår och sommar. Och den tiden som var allra bäst. När ytterdörren kunde hakas upp och katterna inte fick klämda svansar. Svanslösa katter kallades vinterkatter,  ytterdörren åkte igen allt för snabbt … man såg en och annan på byn. Åtminstone en …

svanslös

Året är 1955 – Mormor gick aldrig på gym

Posted in Okategoriserade on 21 januari 2019 by icole8

Det är tidig morgon i det lilla Per-Albin torpet i mellersta norrlands inland. Mörkret ligger som en skyddande filt över skog och mark och hus. Luften vibrerar av midvinterns kyla. Allt är tyst och ännu stilla. Månen skickar sin hälsning från den stjärnklara rymden. Älvens is knakar och lever sitt eget liv.

Någon späntar stickor, prasslar med ett tidningspapper och tänder i vedspisen.  Hon sitter framåtböjd på den lilla stolen och blåser in i spisluckan för att hjälpa till. Så tar sig elden och ett litet vedträ med björknäver åker in. ”Det tar sig” tänker hon högt. Väggklockan slår snart sex slag. På fönsterrutorna har natten målat isrosor och i dörrspringan är rimfrosten åter tillbaka.

Det är mormor,  med tjockkoftan ordentligt knäppt över städrock och förkläde,  som är uppe före kl 6 och donar. Ute gnistrar snön i månljuset och kylan knäpper i knutarna. Det är kyligt i köket. Vedkorgen är full som tur är, det såg hon till redan kvällen innan. Dagen har börjat precis som igår och vintern håller sitt grepp. Hon är van och inget skrämmer henne. Hon klarade gårdagen och det blir inte värre denna dag.

”Bistert idag”. Ett konstaterande som stannar mellan väggarna i köket. Det har ingen betydelse vilket väder det är, allt ska ordnas idag liksom igår och imorgon. Korna råmar redan och är mjölkstinna. Hungriga och törstiga. Mormor lägger på mera ved, drar ner mössan i pannan, tar på extra varma sockar och skor och så ladugårdsjackan. Snabbt ut och stänga dörren, se till att ingen kyla hinner över tröskeln.

Därute svider det till i näsan av den kalla vintermorgonen. Andedräkten står som en sky och stiger upp mot den kalla himlen. Minus 30 är inte kallast, ner mot 40 då kan man kanske klaga. ”Kunde vara värre” tänker hon och är så inne i den varma ladugården hos korna som trampande väntar. Rakel, Rosa och Örgull väntar troget på den som aldrig sviker och som gör allt för sina nära och kära. Korna är en del av de allra käraste liksom katten.

Med van hand greppar hon högaffeln och bär  in hötapparna.  Drar så fram mjölkpallen och  sätter sig tillrätta med hinken. Blundande lutar hon huvudet mot kossans mage. Det rytmiska ljudet av mjölk som strilar och kornas tuggande sprider sitt lugn. Hon känner sig avslappnad och harmonisk.  Så går hon till de tre i samma ordning som alla andra dagar. Mjölken silas till sist ner i krukan genom den vita rena vadden och ångan stiger upp mot taket i den kyliga mjölkkammaren.

Så drar hon gödselspaden med van hand och slänger ut till gödselstacken genom luckan i väggen.  Strör  under kossorna och ger en liten klapp till var och en. De kloka koögonen säger allt hon behöver veta. Efter hö och vatten idisslar de nöjda och hon tar sin lilla mjölkhämtare med in mot köket och värmen.

Det ljusnar så sakta och månen lyser upp det vita kalla landskapet. Gnistrande, iskallt och ändå så älskat. Skogen som avtecknas mot morgonhimlens rodnad, en blek sol kan anas men så långt borta. Snödrivor meterhöga och raka, skottat med van hand, noga och prydligt. Spåren i snön färgade av besöket hos korna bleknar varefter hon går. Katten som sovit på höskullen väntar troget på att få komma med in.

Vid farstukvisten torkar hon noga av skosulorna på granriset framför brosteget. Båda ser fram emot en stund vid spisen och värmen. Katten  följer henne i hasorna och springer jamande före in genom dörren. En skopa vatten i visseljohannan och in med mera ved i spisen. Medan vattnet kokar upp mal hon kaffebönor i kvarnen och  ger katten en skvätt av den ljumma mjölken. En stunds vila med katten spinnande i knäet och en knastrande radio med program 1 i bakgrunden.

mjölkkruka

Snart bär det av ut i den bistra vintermorgonen. Med mjölkkrukorna lastade på kälken färdas hon mellan snötäckta tallar och granar på den smala plogade skogsvägen.

snö

Hon skjuter på kälken med mjölkkrukorna och andas genom halsduken hon knutit över mun och näsa. Sista biten uppför backen mot landsvägen gäller det att ta i allt som går. Hon klarade det igår och det gör hon idag liksom imorgon. Ett invant sving och krukorna är uppe på mjölkbordet där de tomma krukorna från gårdagen står väntande. Så bär det av hemåt och nu går det lätt utför den lilla backen. Hon kan stå på medarna och bara följa med.

snögran

En räv slinker in bland granarna och försvinner ljudlöst. Haren har hoppat fram och tillbaka, troligen har den lurat räven och klarat sig även denna gång. Spåren är tydliga och välkända för henne. Räv och hare, älg och rådjur. Skogsmus. Inga konstigheter.

Väl hemma och inne i köket sitter hon med fötterna i den nedre ugnsluckan och värmer de iskalla tårna. Gnuggar händerna och lägger in mera ved. Dags för grötfrukost och en stunds vila. Klockan tickar på och katten spinner. En vanlig dag och vanlig lunk. Som vanligt och det är väl tur det. ”Inget att oro sig för, den som lever får se …” ”Rom byggdes inte på en dag. en sak i taget …” ”Gud skapade ingen brådska …” Kända uttryck och svar på många frågor.

Så förflöt dagen mot förmiddagskaffe, hämta 2 hinkar vatten ur brunnen, bära in mera ved, sopa av bron och skotta den nyfallna dunlätta snön. Ta sparken till handelsboden och köpa det nödvändigaste: kaffebönor, hårt bröd, smör, ost, gula ärtor, en bit fläsk och kanske en påse skorpor. Det gick lätt att ta sig fram med sparken, vintervägen var som gjord för sparkåkning.

En stunds läsning i dagstidningen och värma på kaffet, ibland koka på sumpen. Inget skall förfaras. Telefonen ringer och hon svarar två fem, grannfrun vill höra det senaste. ”Jo det är som vanligt, ja det är kallt idag, nej jag har inte hört något, de är nog bra med dom, ja vi får väl se hur det blir, en annan dag kanske…” Mormor var inte så mycket för skvaller. ”Inte ett ord efter mig”…

Så gick dagarna med mjölkning och snöskottning, lämnande av mjölkkrukor, vedbärande och vattenhämtning, slaskhinktömning och daglig promenad till järnvägsstationen för att hämta tidning och  post. Någon gång en resa till stan men inte under kallaste vintern. ”Man måste se till elden sådana här dagar. Det blir för kallt om den slocknar”. Vis av erfarenheten och nöjd med det lilla. Så levde mormor och klagade aldrig. Fast det hade ju inte lönat sig i alla fall …