10 år

Posted in Okategoriserade on 28 november 2019 by icole8

tommie 1981

 

Så sover den trötte med djupa andetag, elden sprakar i öppenspisen, höstregnet smattrar mot rutan … allt är stilla och aftonen sänker sig ned från den djupblå stjärnhimlen omfamnande med hälsningar från det oändliga Alltet.

Tiden tickar och snart är det över. Smärtan och lidandet har ett slut. Vi sitter tysta och följer Dig på din nya väg. Bort från oss men ändå alltid så närvarande.

Ett sista andetag. Allt är stilla. Ditt ansikte lyser rofyllt.

Ute börjar så stora snöflingor dala som en sista hälsning. Plötsligt är  världen helt annorlunda.

Tiden för Dig har stannat.

För oss blir inget sig likt igen.

 

I can’t stay

Posted in Okategoriserade on 08 november 2019 by icole8

”I can’t stay, mother.
I love you, but I wasn’t born to please you
I wasn’t born to make you happy
or give your life meaning.
I wasn’t born to rot under your wings
like an unhatched egg.

I can’t stay, teacher.
I wasn’t born to be put into your boxes
to think along your lines
or to memorize your facts
I was born to think independently.

I can’t stay, my love.
I wasn’t born to satisfy your needs
to take care of you
or to hide in your arms.
I wasn’t born to make myself smaller
or to be taken for granted.

I can’t stay, boss.
I wasn’t born to make money for others
I wasn’t born to follow orders
or to repeat the same day over and over again
I wasn’t born for boredom.

I can’t stay, master.
I wasn’t born to follow your ideas of what truth is
or to live according to your dogmas.
I was born to find my own truth
and make my own rules.

I was born to meet life full on
To get lost on Indian trains
To be seduced by dangerous men
To meet different faces, places and cultures
to be out in the jungle all night
To run with wolves
To be swept off my feet
To be taken by storm
To be heartbroken
Devastated
Stunned
Shocked
Lost
Thrown into the deep

I was born to get my hands dirty
To get sand in my mouth
Mud on my clothes
Thorns under my feet
I was born to jump into the abyss.

I was born to meet aliens
To do rituals
To be cracked open in ceremony
To go beyond time and space
To welcome magic
To totally loose myself

I was born to feel everything
To taste everything
The bitter taste of sorrow
The foul taste of deceit
The sweet taste of love

I was born to learn how to handle change gracefully
I was born to know the truth
to learn how to fly

I was born to learn how to speak the language of love
How to unchain my heart
How to shed everything
How to let go of all expectations.
I was born to learn how it feels to lose everything
except what really matters.
I was born to live a life that would strip away everything that wasn’t real
that wasn’t true
that wasn’t me

I am a phoenix.
I am born to spread my wings and fly towards the sun
To burn up and turn to ashes
To fall down to earth and rise up again

When I am old
I will be proud of my scars
My wrinkles
My memories
My stories
My wisdom
My freedom.

I was born to be free.
And therefore, I can’t stay”

Sanne Burger

Som jag tänker

Posted in Okategoriserade on 29 oktober 2019 by icole8

Visst är det fint att tänka på sina anhöriga och vad dom tycker om. En färg, en blomma, en kaka, en tårta … favoritmusiken.

En fin stund och ett minne för livet. Den vackra blombuketten,  de goda kakorna, den underbara tårtan och den ljuvliga musiken därtill.

Stämningsfullt, högtidligt, man minns, kanske tårar … känns bra.

Så skönt att det blev just lindblomsgrönt och att blommorna var favoriterna. Ringblomma, bortsnejlika, blåklocka, förgätmigej … om det är möjligt.

Tårtan schwartzwald och kakorna rullrån och kolakakor. Vilken lycka att veta vad som är det bästa.

Synd att jubilaren själv inte är med, i livet alltså.

Trist att locket redan är fastskruvat på den lindblomsgröna kistan. Tråkigt att inte få se glädjen i den blicken, det varma leendet. Tacksamheten lysa som en gloria. På den som detta är tänkt för…

Att doften från favoritblommorna inte tränger in. Att prakten inte når det ögat som skulle glatt sig mest. Att smaken av favoriterna inte längre kan upplevas.

Kaffe med kakor och tårta skulle smakat så bra om det kommit lite tidigare. I livet alltså medan det fortfarande pågick.

En dag med nära och kära, blommor och ljuv musik. Tänk ett sånt fint minne det vore för alla parter, även för den som nu sover för evigt.

Bli ihågkommen enbart för att man fortfarande finns till, att bli älskad och få känna det medan man ännu kan känna. Medan man fortfarande lever

Tänk …

 

ringbloma

 

 

Jag är så ensam, sa hon …

Posted in Okategoriserade on 08 september 2019 by icole8

snödroppar

Det är något märkligt med känslan att uppleva sig ensam. Så totalt ensam att det värker ända in i ryggbenet, om man kan uttrycka det så. Trots alla människor som finns runt omkring en.  Ensamhet är en upplevelse av mörkret inombords, ingen tänder ljuset där i den fuktiga källaren man försatt sig i. Dina rop tränger inte ut i etern … det bara ekar där inne mellan väggarna.

Det spelar ingen roll om man skriker högt och ropar på hjälp,  den rösten hörs inte, den försvinner och dränks i det allmänna sorlet av plingande mobiler, bussar och bilar, pratande människor och alla är blinda och döva, verkar det som i alla fall. Ensamhet ska stavas med stora bokstäver.

ENSAMHET!

Man kanske är död fast ingen sagt det till en. En tanke som verkar stämma med den upplevelsen man har. ”Om jag försöker gå rakt fram och ingen väjer för mig är jag troligen död” … sannerligen måste det provas.

Vakna vid 3-tiden på natten och veta att det är rätt långt kvar tills morgonen gryr. Tankarna börjar mala och ingen i hela världen hör mig. Hjälp jag är så ensam!

På begravning kom fler än väntat. Blommor och fina ord, det snyftades i bänkraderna. Efteråt inbjöds till minnesstund. Samtalen flödade vid kaffeborden, åh vad man pratade. Om allt annat utom den stackaren som i sin totala ensamhet tog beslutet.  Att det nog var en bra ide att göra slut på plågan och hoppas på ett mottagande på de himmelska ängarna. Där var man väl åtminstone inte så ensam …?

Så en mörk lördagsnatt i början av februari gick hon iväg i dimman och försvann. Innan hade hon svalt en hel del tabletter och lämnade allt. Inget tog hon med sig … nycklar, plånbok, väska, glasögon … allt fanns kvar hemma. Hon hade planerat och tänkt igenom detta noga. Även att någon skulle hitta henne på söndagsmorgonen.  Så att familjen skulle få ro …

Kanske hade hon innerst inne velat bli funnen innan det var alldeles för sent, kanske ville hon trots allt leva. Därför hade hon lagt sig på en veranda till en sommarstuga 500m hemifrån. Dit ägaren kom varje söndag kl 7 för att fylla på fågelmat. Han skulle hitta henne där hon låg på bänken.

Men denna söndag gick han inte upp på verandan så han missade henne. Hon hittades först kommande söndagsmorgon när han punktligt kom och faktiskt såg att grinden var öppen … då var det alldeles för sent. Hon hade lämnat jordelivet efter att ha rökt 2 cigaretter sittande på brosteget, handskarna hade hon tagit av sig. I väntan på att tabletterna skulle börja verka. I väntan på att få somna ifrån allt som smärtade.

Hon hade  kanske gråtit och torkat tårarna, det gör man inte med handskarna på. Kanske bett till Gud och vad vet man kanske ropat på hjälp? Ingen hörde henne nu och det var alldeles för sent. Hon låg med den högra handen över hjärtat, som om hon ville ta farväl av det som hållit henne vid liv i 41,5 år. ”Tack för allt men nu får vi få vila … båda två”.

Nysnön hade töat bort och inga spår kunde skönjas där hon gått, ingen skulle hinna komma i tid. Man letade hela söndagen och i tidningen på tisdagen var hon efterlyst. Vem har sett Lilian? Alla möjliga teorier vaknade … någon hade sett fotspår på broräcket över älven … någon tycktes ha sett henne på andra platser. Ytterdörren förblev olåst där hemma eftersom hon inte hade nycklarna med sig. Men ingen anade att hon fanns 500 m hemifrån.

Inget avskedsbrev hade hon skrivit. Men i hennes väska fanns en tidning uppvikt med dikten: ”Du är inte ensam … ”

”Mitt inne i tystnaden
kan du höra en närvaro,
en svag viskning,
en ton, ett ord, ett skratt,
utan början, utan slut.

Om du lyssnar noga
kan du höra,
en vänlig röst som säger
om och om igen:

Du är inte ensam.
Det finns en värld av fullhet,
en källa till stilla glädje,
en tröst för all förtvivlan,
en gemenskap över alla murar.

Du behöver inte vara rädd.
Det finns inget att förlora:
fullheten finns alltid kvar.

Närvaron har du
mitt i rummet
när det är som tystast,
tommast runt omkring dig.
Du kan känna det:
Du är inte ensam.

Du är delaktig.
Fullheten är din. Ta den!
Av död blir liv,
av svaghet kraft,
vilsenhet blir kunskap,
plikten kärlek.
Allt förvandlas i det tysta.

En hemlig men förnimbar närvaro
förenar allt olikt och förskingrat.
Allt är ett, och tomheten är skenbar.

Tystnaden är full av ljusa röster.
De ropar: Du är inte ensam.
Du är aldrig ensam.”

(Författaren för mig okänd)

Den hade hon säkert läst många många gånger och nu var den en tröst för oss som hon lämnade kvar. Vi som frågade oss varför, vi som inte fick något svar. Vi kunde nu läsa dikten om och om igen och kanske förstå hennes val. Dikten som hon läst gång på gång när hon sökte sitt svar. Försöka förstå …

Vi är heller inte ensamma om vi lyssnar noga. Vi kan i tystnaden höra ljusa röster som sjunger och skrattar … vi kan läsa om att av död blir liv, vi ska fånga glädjen för sorgen kommer tids nog ändå … vi ska förlåta och försöka förstå … allt kan vi läsa i den dikten.

Alla dessa vänner till trots. Ensamhet är en upplevelse som stavas ENSAMHET …

Men under minnesstunden yttrade någon faktiskt ”och hon som sa att hon inte hade några vänner, se så många som faktiskt kom på begravningen!”

I övrigt talade man inget om henne. Trots alla dessa vänner som kommit. Trots att det inbjudits till Minnesstund …

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

 

julton

 

Vackra Höst

Posted in Okategoriserade on 12 juli 2019 by icole8

Sensommar och höstkänning. Lite vemod i aspens prassel. Om man är lagd åt det hållet.

Men detta är min favoritårstid så jag är rätt nöjd. Lite sammetsmjukt kvällsmörker, kanske dags att tända en lampa … eller hellre ett ljus.

Dämpad fågelsång om någon alls.  Ungarna är utflugna och snart drar flytten. Talgoxen stannar liksom kråkor, skator och kajor. Men inte samma jäkt kan skönjas. Måsarna har dragit ut till havs.

Visst är det sorgligt på ett sätt men egentligen ganska skönt. Höstregn och lugna innekvällar. Sinnet får ro. Eftertanke. En god bok, kvällste. Eller ett glas rött.

Naturen står snart redo i sprakande festkläder, tack och farväl för denna gång! En sista dans innan vi stänger, lövens virvelvals. De sista äpplenas dunsar mot den mjuka marken.

Hög och klar luft med sensommarsolens värme, Britt är kommen, ett sista försök att hålla sommaren kvar. Men kvällen blir mörk och sval, den första frosten kan anas i den kyliga luften.

Dimman bäddar sin mjuka säng och allt blir mjukt och luddigt. Morgonsolen väcker den igen och älvorna dansar i morgonljuset. Innan allt försvinner och dagen är här igen kan man ana de små vita svängande kjolarna.

Över nejden ses gässens plogformation med ledropen kom-kom-kom och vi vinkar farväl även till dom. Avsked men med hopp om en ny vår.

 

höstlöv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lyckan mötte mig

Posted in Okategoriserade on 12 juli 2019 by icole8

”Jag mötte lyckan häromdan

och jag blev rent förskräckt,

så allvarsamma ögon

och en så sliten dräkt.

 

Man hade sagt att lyckans bild

var ljuvhet utan gräns

men hon som kom på vägen där

var inte vacker ens.

 

Hon hade tärda anletsdrag

och bar en börda tung

men när hon talade till mig

var rösten varm och ung.

 

Hon talade om männskors nöd

och tjänst hos Nådens Gud

men om sitt eget öde

hon sade ej ett ljud.

 

Åh – nu förstår jag lyckans väg

att ge med råge full

att brinna fort och brinna ner

 och allt för kärleks skull.”

 

N Bolander

 

En humlas himlafärd

Posted in Okategoriserade on 26 juni 2019 by icole8

Så trött, så trött … benen känns tunga och jag måste vila en stund. Lägger mig och slumrar, drömmer om friskt vatten och en äng full av blommor. Solen har varit alltför varm och blommorna har torkat liksom gräset. Ingen dagg att dricka av och magen är tom. Vingarna bär mig inte längre.

Men så känner jag hur jag lyfts upp av en varsam hand och bärs bort till  ljuvliga blommor med underbar doft och i en vacker gul färg. På bladen finns vattendroppar friska och klara, jag dricker mig otörstig. Undrar om jag bara drömmer? Det är ju så overkligt …

Så svalt och skönt det blev, blommorna ger lite skydd och jag stannar nog här, det känns så tryggt. Under bladen hänger jag mig fast och sover så tungt, magen har slutat knorra nu.  Natten kommer med svalka och fåglarna har tystnat. Sömnen blir djup och skön, jag behöver vilan. Det kanske blir en varm dag imorgon och jag måste ju orka.

Fåglarnas morgonkör väcker mig men det gör inget. Jag blundar och lyssnar, ingen fara hotar och det är så fridfullt här under blombladen. Vattendroppar nära till och lite har jag kunnat äta. Sover en stund till.

När solens strålar träffar mig känner jag paniken komma. Hur ska jag klara värmen idag om jag inte orkar flytta mig? Benen känns svaga och vingarna är så kraftlösa.

Då lyfts jag igen varsamt och försiktigt, jag ser den klarblå himlen och trädkronorna. Det är ju så vackert här på vår jord! Jag bärs in och placeras på en stor bukett ängblommor med massor av nektar. Precis som jag drömt om när jag legat utslagen i solvärmen och vattenbristen.

humlan

Så känner jag doften av rödklöver, den som jag inte kan motstå. Älskar rödklöver och suger i mig så mycket jag orkar. Mätt och belåten vilar jag en stund på prästkragen intill. Så otroligt att få uppleva detta? Är jag redan i himlen tro? Krafterna börjar återvända så smått. Jag längtar efter en liten flygtur, bara en kort sväng, undrar om vingarna bär?

Jag tar sats mot en blomma i en kruka intill, vingarna får luft men det blir för tungt. Jag faller ner och slår mig rejält. Känner hur jag liksom domnar bort. Kan inte komma upp igen …

Så kommer denna någon och sträcker fram en blomstjälk. Jag slår mina ben runt den, jag lyfts upp och blir försiktigt lagd på en bädd av blommor i en stor skål.

skålen

Här kan jag stanna en lång stund, här finns både nektar och lite vatten … en fantastisk plats, rent himmelsk. Jag lägger mig en stund, slumrar till och smärtan släpper lite …

Ett underbart vackert ljus närmar sig och det liksom snurrar lite i huvudet. En äng breder ut sig och vinden är lagom ljum. Runt mig surrar det av humlor och alla är så glada. ”Men hej och välkommen, vi har väntat på dig” säger någon. ”Vi har sett hur du kämpat och haft det jobbigt där nere.”

Men var är jag?

”I Himlen kära du” säger en vänlig stämma. ”Du är på de himmelska ängarna nu och här får du allt du önskar. Det är här du ska stanna, det är här du hör hemma.”

”Men så märkligt, jag trodde ju att jag var i Himlen redan. I skålen med blommorna. Hos denna någon som varligt lyfte mig när jag hade det så svårt?”

”Det var en av våra Änglar, de som tittar till dom som behöver hjälp. Dom kommer också hit en gång … Änglarna.”

Jag vänder mig om en sista gång och ser då skålen med alla blommorna … och där ligger en liten krake alldeles stilla. Orörlig men med ett leende på sina läppar.

För den som nu kan se det, det finns vissa som kan det.

Och kanske var det just en av dom jag träffade?