Vernissaget

Posted in Okategoriserade on 09 maj 2019 by icole8
Så strömmade det vackra folket till, dom med de konstgjorda leendena och kramarna som inte är kramar utan en gest för den inbördes beundrarklubben. Där man kramar även den man ogillar men på ett särskilt avståndstagande sätt.

Jag står som vanligt lite på sidan, känner att detta är icke min grej, men som inbjuden måste man. Eller måste man?I handen en drink och i den andra en väska innehållande min alldeles speciella tavla. Tyckte inte att jag kunde bära den i en plastkasse från Coop (eller Ica heller för den delen). Den ligger visserligen i en sådan kasse men kassen är instoppad i en väska från Harrods i London, fint ska det vara.

Vi fick nämligen med inbjudan möjligheten att själva hänga en tavla intill de erfarna konstnärernas verk och jag tog med en alldeles speciell tavla, gjord i ett mycket minnesvärt ögonblick i mitt liv…

Så kom vi då till den delen av kvällen när man med sin nya drink och med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck med huvudet lite på sned och med spanande blick beundrade eller egentligen förfasade sig över vad man såg men troligen skulle man beundra.

Så så gjordes det lite till mans, och så var det min tavlas tur:

‘Inressant…, annorlunda…, verkligen fångat i ögonblicket…, hm… detta var något nytt,’ och så vidare. Kommentarerna var många.

Jag log i mitt inre. Tänkte på det ögonblicket när tavlan skapades. Det ögonblicket handlade om något som var första gången för mig, den stunden jag väntat på så länge och med sådan förväntan.

Hade hört så många beskrivningar om hur det skulle kännas, och hur olika upplevelserna var beroende på den förväntan man hade.

Ja, inte var det när jag miste min oskuld om någon trodde det.

Nej, det var den allra första gången jag gjorde min egen ugnspannkaka…. men hade glömt äggen och det blev den allra vackraste tavlan jag gjort, sett ur flera perspektiv.

Stenhård och helt omöjlig att äta …

Jag spikade upp den på väggen som ett minne för evigt (och att aldrig glömma ägg i pannkakssmeten). Inför vernissaget lät jag rama in den…glas och ram.

Och vilken tavla det blev!

Annonser

Vem viskar i ditt öra

Posted in Okategoriserade on 05 maj 2019 by icole8

Alla har vi någon. Någon som alltid finns där, mer eller mindre.

Detta är den person som vet allt om dig och troligen också det du själv inte vet. Denna person är din vän …men kan lika ofta vara din ovän.

Inte är det Gud eller Jesus. Säkert i ett annat sammanhang men inte just här och nu…Nej detta är en mer jordnära typ. Det är någon som tar mycket liten plats på det viset, men en som har en väldig styrka och makt över dig. Kraftfull utöver det vanliga.

Din vän säger ibland ‘klart du ska göra det, klart du kan det, du är ju klok och duktig, du kommer att lyckas.’

Den dagen var din vän på sitt bästa humör.

Andra gånger är det inte lika självklart. Då viskar din vän i ditt öra ‘inbilla dig inte att det där skulle gå bra, du är en fullständig idiot, misslyckad, en riktig praktnolla..’

Då är din vän på det humör som kanske är det mest vanliga. Då det blir svårt att se något bra, då det är meningslöst att ens tänka tanken, då man lika gärna kan lägga sig ner…inte för att dö, men ligga och titta i taket, vara passiv. Man kan ju ändå inte något så varför prova. Risken att misslyckas är ju mer än 100%.

Jaha, vem är nu denne vän, eller ska man kalla det vän, som bär sig åt på det här viset? En svart ful elak korp?

krop.jpg

Nej, rätt svar: Det är du. Du själv, din egen domare. Ditt s k överjag som sitter på axeln (hos mig är det den vänstra) och viskar i ditt öra dessa saker.

Denna hårda domare som missunnar dig att komma vidare i ditt liv och med det du önskar och vill. Den som inte gillar framgång och lycka utan vill se att man krälar i eländet och gråter av förtvivlan … det var sista väl kanske att ta i.

Kallas också din inre röst. Den som styr och ställer. Den som präglat dig sedan du klev upp på dina fötter för att gå din väg i livet. Denna Du.

Vissa har seglat på en räkmacka hela sitt liv. Hur kommer det sig? Andra har gröna fingrar, sedan de målat dassdörren kanske … nej men de lyckas med allt växande.
Någon slänger en ryggsäck över ena axeln (och kanske då också puttar ner den olidlige öronviskaren) och drar till okänt land, för att lyckas med stora bokstäver. LYCKAS!!!

Vissa av oss sitter kvar på brosteget och ser livet fara förbi. Blev kvar på perrongen när tåget gick. Fick inte plats i hissen upp till översta våningen. Blev den 25:e passageraren i en buss som tar bara 24.

Den som klev åt sidan för någon annan. Den som artigt höll upp dörren så alla andra kunde gå in men blev lämnad kvar ute i kylan osv.

Man kan rabbla upp saker i det oändliga.

Intressantare är då att ställa sig frågan: Vad ska man göra åt saken? Hur kan man ändra detta till något bättre?

Låt oss fundera på det.

Den är som själva livet

Posted in Okategoriserade on 01 maj 2019 by icole8

Som en lång halsduk fladdrar när man håller i den  och släpper ut den genom ett tågfönster. Så kan man likna livet.

Förnimmelse av tidens gång från början tills idag, denna dag jag håller i min hand fortfarande.

Insikten om omöjligheten att fatta tag i den bortre änden, livets början.

Tiden som gick och som fladdrar där i vinddraget, dagarna, livet självt.

Om man kunde ta tillbaka tiden likt en halsduk man håller utsläppt genom ett tågfönster skulle det vara möjligt att göra om allt och göra rätt.

Men livet tillåter inga sådana möjligheter. Det som fladdrar där i vinddraget är förbi och borta.

Men till sist måste man släppa taget, se hur den försvinner långt därborta och så är allt över.

Detta var livet. Alla de dagarna som kom och gick.

 

 

 

Den gamla kökssoffan

Posted in Okategoriserade on 30 april 2019 by icole8

När vi talade om trygghet och vad det innebär såg jag den framför mig. En gammal nött kökssoffa med lock, inte värd många kronor men för mig ovärderlig.

Den inrymmer den värme, trygghet och kärlek jag fick som barn. Soffan fanns centralt i det lilla torpets kök och att vakna där var trygghet och värme. Att öppna ögonen och se sin mormor  var kärlek.

Att på kvällen krypa ner mellan lakanen och lyssna till de låga samtalen, höra spisens knastrande och till sist sjunka ner i sömn var tryggheten. Inget kunde hota mig här, allt var lugnt. Ute blåste det storm eller regnade det hårt men inne var frid. Kylan trängde sig på kalla vintrar men under täcket fanns värmen. Från mormor som fanns nära strålade kärleken.

Den gamla soffan finns kvar än idag och den står i köket i min stuga. Allt kan jag avvara men soffan ska jag ha kvar så länge jag lever. Den ska jag ha även när jag dör.

När det blir så dags ska jag bäddas ner i den. Läggas varligt mellan broderade lakan.  Locket ska ha en vacker trasmatta som täcke. Rygg- och armstöd kan sågas bort om den ska stå framför ett altare. Men inga krusiduller i övrigt.

Blommor kan få vara, möjligen en pelargon får trona på mitten. Om det är sommar en vas med ängsblommor.

Till kaffet kanelbulle och pepparkakor. Sång: Den blomstertid …

Det är i det lilla skönheten finns. Det är där den äkta kärleken och lyckan finns. Den som inte kan köpas för pengar.

Min barndom och mitt liv vilar här. Och här är jag trygg. Här får jag ro.

soffan.JPG

Den natten talade vi

Posted in Okategoriserade on 29 april 2019 by icole8

Vi talade om barndom. Vi talade om trygghet. Vi talade om sorg och om smärta. Vi talade om kärlek. Om brist på kärlek. Vi talade med inlevelse och ibland med enbart tystnad. Den kompakta tystnad som infinner sig när orden blivit alltför många och beskrivande. När man behöver vila sig  totalt. När det känns alldeles för svårt.

Vi talade om svek och om lögner. Vi talade målande om minnen så att det stockade sig i halsen och rösten brast. Då tårarna inte gick att stoppa ur sitt flöde. Vi talade långt in på natten. Den natten när allt kom upp och vi lät det brista. Vi som mindes och som burit på sorg och smärtsamma minnen. I det innersta av alla rum inkapslat i mörker.

Vi gläntade  på den dörren. Till det innersta rummet. Till sist lät vi den öppna sig helt. Som en damm brister så flödade det. Utan slut. Allt kom upp till ytan. Det som vi burit i alla år. Sten efter sten dunsade ur hjärteroten och ner genom alltet. Det som tyngt oss. Det som hållit oss tillbaka. Det som satt gränser för vilka vi var eller ville bli.

Så till sist stod allt så klart.  Den natten när vi talade och när det flödade ur vårt innersta. När vi äntligen blev fria.

Denna sista nattvi talade.

 

 

En är tillräckligt

Posted in Okategoriserade on 08 april 2019 by icole8

rosen1

 

Det behövs bara en.

En enda ros är lika vacker som en hel bukett.

En enda riktigt god vän är tillräckligt.

Flera vänner är bra, men en riktig nära vän finns bara en.

Min bästa kompis hör jag någon säga.

Den allra bästa av dom alla.

En bästa vän, bästa kompis.

Liksom en äkta make.

Man har bara en.

Och det är tillräckligt.

 

Allt blir bra

Posted in Okategoriserade on 23 mars 2019 by icole8

Vinden stillnar framåt kvällen
Vågen planar ut mot stranden
Solen sjunker ner röd och stor
Gäddan slår i mörka vattnet
Lommen ropar över nejden
Inget är så farligt som du tror
Släpp din oro, jag är här hos dig
Allting ordnar sig

Allt blir bra

Blås ut ljuset, jag ska skydda dig
Vila ut hos mig

Allt blir bra

Hösten sliter löv från träden
Snart skall regnen börja falla
Mörkret smyger sig tätt inpå
När ljungen flammar upp på heden
När allting kastar långa skuggor
lovar jag att vara hos dig då
Släpp din oro, jag är här hos dig
Allting ordnar sig

Allt blir bra

Blås ut ljuset, jag ska skydda dig
Vila ut hos mig

Allt blir bra

Hör hur stormen rasar utanför
Här är tryggt och tyst och inget stör
Släpp din oro, jag är här hos dig
Allting ordnar sig,

Allt blir bra

Blås ut ljuset, jag ska skydda dig
Vila ut hos mig

Allt blir bra

Jonas G